Förra albumet var ett sömnpiller, men här visar Mac Rebennack att han fortfarande kan sticka in nålen på rätt ställen och få oss dansa till hans kreolska krumbukter, där rytmen alltid står i fokus, som en pumpande pulsåder. Det är inte ett mästerverk i stil med 1992 års makalösa [I]Going Back to New Orleans[/I], där doktorn en gång för alla gjorde upp med Jellyroll Morton, Buddy Bolden, Huey Smith, Dave Bartholomew och alla de övriga bland hemstadens legender. Till att börja med sjunger han inte lika bra här -- allt oftare får han mig att tänka på Roffe Wikström, i sina skrovliga bräkanden -- och det finns enstaka spår där han bara trampar vatten, som i det obegripliga samarbetet med Gaz Coombes från Supergrass, [I]Voices of My Head[/I].Men frånsett det -- och några väl uppenbara musikaliska lån -- är [I]Anutha Zone[/I] klockren Dr John, i en stil någonstans mittemellan [I]Gris Gris[/I] och [I]Desitively Bonaroo[/I], det vill säga suggestiv träskfunk, lyft av en blåssektion med stadigt häng och av en suggestivt bubblande matta av rytmer. Jason Pierce från Spiritualized är med och sprider dimmor över [I]Hello God[/I], tillsammans med en lätt flummig gospelkör och Paul Weller med posse får [I]Party Hellfire[/I] att låta precis som titeln antyder, för att sedan glida över i en ljuvlig bayou-blues, med rökig Hammondorgel av Jools Holland och ett återhållsamt, extremsnyggt gitarrsolo av Weller. Men frånsett det finns det ingen anledning att väsnas om det här albumet bara för att lite engelsk popmaffia gästar. Det bästa klarar han själv med sitt eget band, i spår som [I]Kiya Gris Gris[/I], [I]Anutha Zone[/I]. Och engelsmännen är nog betydligt mer nöjda med att ha fått spela med Dr John än tvärtom.
Skivbolag:
Artist:
