Aimee Manns musik känns igen på dess irriterade präktighet. Hon verkar se på den som nästan matematiskt kalkylerbar - och på texterna som litterära avhandlingar. Allting kan göras bättre, viktigare. Kan saker som jag skulle trivialisera istället intellektualiseras så är hon den första att göra det.
Som ett exempel så heter första singeln från [I]Lost in Space[/I] [I]Humpty Dumpty[/I] och har lånat centrala textdelar från, just det, Äggsången. "All the kings horses and all the kings men couldn't put baby together again".
Medan, säg, Pavement, hade kunnat leverera den som en bisats och tillsammans med nödvändig glimt i ögat, så blinkar Mann istället övertydligt med sitt och gör raden till sitt mantra.
Ju mer jag lyssnar på Aimee Mann (min ingång kom först härom året när hon gjorde filmmusiken till [I]Magnolia[/I], i vilken jag fortfarande tycker att den gör sig väldigt bra) desto bredare blir stupet henne och spontanitet emellan. Produktionen är så ren och felfri att man kan desinficera sår med den.
Å andra sidan, ju mer jag lyssnar på henne desto starkare slås jag av hennes svårförnekbara röst och de stiliga melodierna. I korta stunder här och där går allt helt rätt, tonerna låter sig inte överskuggas av ens en svårartad perfektionism och Aimee Mann själv verkar släppa garden.
Dock inte tillräckligt för att [I]Lost in Space[/I] ska kännas som en korrekt skivtitel, [I]Bägge benen bredbent placerade på jorden, man kan ju inte hålla på och flumma omkring hursomhelst[/I] känns mer ackurat. Och här om någon gång platsar väl ett "tyvärr".
Skivbolag:
Artist:
