Det är sällan jag numera läser en musikkritiker som får mig att ompröva min syn på musik, men i ett nummer av New Yorker (12 juni) skrev Nick Hornby ett försvarstal till traditionell och välskriven popmusik byggd på vers och refräng. Artikeln, som till stor del var en hyllning till Aimee Mann, var så kärleksfullt och intelligent skriven att jag dagen efter tog en paus från all ny hiphop, reggae och jazz och köpte de inte mindre än två aktuella Aimee Mann-skivorna, soundtracket till [I]Magnolia[/I] samt det här albumet [I]Bachelor No 2[/I]. Som Nick Hornby skrev: "Like London buses, you wait for three years and two turn up at once."
Varför blir jag plötsligt hänförd av en musikgenre som jag trodde jag hade gett upp hoppet om? Kanske för att Aimee Mann, som alla stora artister, skär igenom allt vad genrer heter. Precis som den oförglömliga scenen i [I]Magnolia[/I], där hela ensemblen plötsligt börjar sjunga med i hennes [I]Wise Up[/I], sätter hennes musik i gång kedjereaktioner i ens kropp som på samma gång gör en både väldigt glad och ledsen, trygg och rädd, förvånad och försäkrad. Det är själsmusik. [I]Bachelor No 2[/I] var efter skivbolagsstrul enbart tänkt att säljas via nätet, men efter att hennes musik till [I]Magnolia[/I] Oscar-nominerades släpps nu skivan även i vanliga affärer.Skivbolag:
Artist:
