Aaron Neville - My True Story

Patrik Forshage 00:18 24 Jan 2013

 

Man kan inte ha några som helst synpunkter på ett doowop-dominerat låtval som rymmer såväl Ruby Baby som det utsökta titelspåret. Lika lite kan man kritisera bandledaren Keith Richards för att han vill hitta något lite mer meningsfullt utanför det där fängelset till band han dömts till livstid i. Vidare är det omöjligt att komma på någon enda invändning mot Aaron Nevilles änglaröst, som fortfarande saknar motstycke i soulvärlden. 

Däremot finns det andra saker man frågar sig. Varför Aaron Neville använder den unika rösten i ett material där den bara i undantagsfall får utrymme för sin personlighet och annars tvingas in i en traditionsenlig och väldigt konventionell form är ett mysterium. Lika obegripligt är det att Keith Richards inte vill använda sin fritid till något mer spännande än att spela gamla standards i ett oantastligt men fantasilöst studioband. För även om Igenkänneligheten är stor ,och även om det är fint och trevligt och så är det likväl fullständigt ointressant.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Ji Nilsson - Scandinavian Pain

I somras satt jag på ett fik i Paris och diskuterade med en fransk vän varför svenskar producerar så bra konst. Vi kom fram till att det hade med mörkret och kylan att göra. Den ångest det nordiska mörkret framkallar och hur man måste hitta något vackert i det annars går man under.