"Det känns inte som att det finns några gränser här, och det hörs på albumet", säger sångerskan Nina Persson i en intervju om hur New York-boendet har påverkat A Camps musik.
Mja. Nog är gränserna ganska tydliga när bandet sent omsider följer upp den självbetitlade debuten från 2001. Det är välpolerat och välproducerat; pampigt, men aldrig svulstigt. Att experimentlustan är större nu än för åtta år sedan är uppenbart, men lekfullheten går i koppel och får aldrig helt fria tyglar.
Därmed inte sagt att det här är en dålig skiva. Långt därifrån faktiskt. Det perfektionistiska i trions ljudbild rimmar väl med deras ambitioner, och - let's face it - har man så här bra låtar är det inte mer än rimligt att man sitter och filar och putsar tills de gnistrar som första klassens ädelstenar. Det skira pianoklinkande som inldeder öppningslåten The Crowning är tamejfan magiskt, och en smäktande duett med Nicolai Dunger är fullkomligt överväldigande i sina pendlingar mellan melankoli och euforisk romantik. Borta är alla sökta countryinfluenser, och fram kliver ett band som har hittat en ny, mer självsäker riktning.
Nina Persson sjunger bättre än någonsin, och rollen som en slags kvinnlig crooner klär henne oväntat bra. Hade du frågat för några år sedan hade jag inte trott att det var möjligt. Nina Perssons röst har alltid slagit mig som sval och snygg, men samtidigt tunn och utan riktig bärkraft. Det funkade i Cardigans fjäderlätta ljudbild, men på lång sikt begränsar en sådan sak det musikaliska svängrummet. På Colonia finns inte det problemet. Längst fram i den mättade ljudbilden finner vi en sångerska som har gått ner några snäpp i tonhöjd, samtidigt som hon har breddat och fördjupat tonen. Ibland anar man rentav ett vibrato!
Det låter lysande, och ingen kan ta miste på att A Camp inte är Nina Perssons soloprojekt längre, utan ett band där allas roller sammansmälter till en synnerligen välfungerande enhet. Min enda invändning är att den glassiga ljudbilden ibland känns lite för välproducerad. Man kan hoppas att Nathan Larson på nästa skiva vågar släppa in ett litet gruskorn i sin värld av smäktande romantik - och att det inte dröjer åtta år till dess.
@6byline:Elina Wessman
