50 Cent

I Sverige har vi redan etablerat att det här är 50 Cents andra, dåliga skiva. Den han inte har några färska hål i kroppen att marknadsföra med, och alltså även den där rockjournalisterna har tröttnat. I Aftonbladet står det numer att "50 Cent är ungefär lika mycket gata som Britney Spears", vilket väl stämmer. Frågan är bara varför det alltid automatiskt är en negativ sak. Expressen skriver att 50 mellan skivorna har förvandlats från det svarta USAs CNN till hiphopens Spinal Tap, utan att förklara varken vad som var så CNN med första skivan eller vad som inte var Spinal Tap med den. Det krav på äkthet som förenar rockjournalister med hiphopskallar i en gemensam fördom säljer miljontals skivor, vitamindrycker, tv-spel, skor och kläder, men ungefär vid tv-spelen tröttnade de äldre recensenterna, och nu är 50 lika oäkta som Britney. Som om han någonsin har försökt något annat än att sälja lika många skivor som hon. Plötsligt är rapklyschorna 50 spelar med inte farliga och bra, bara förkastliga. (Konstigast är när Markus Larsson får en uppenbarelse i sin recension och menande påpekar att [I]The Massacre[/I] är "a mans, mans, mans world". När var det senaste något negativt i Aftonbladets musikbevakning?) Eftersom 50 Cent är en av få rappare i dag vars skiva flyter upp på precis alla musikredaktörers skrivbord, så får han symbolisera allt som är dåligt med den underliga världen där folk pratar över musik. Det är såklart lättare att sikta in sig på de förutsägbara ämnesvalen än att fundera över vad det är som gör 50 större än de hundratals andra rappare som säger samma saker och har samma häftiga bakgrund. Alltså nämns sällan att grejen med 50 inte ligger i de teman han väljer (då skulle den här skivan vara ännu sämre än alla säger), utan i popmelodierna han skriver. Som bäst är det när han drar ut på stavelserna i ett långt flin över ett enkelt beat ([I]This Is 50[/I]). Det är då låtarna sätter sig lika mycket i huvudet på en rockman som i en åttaåring, och blir så irriterande som bra popmusik. [I]The Massacre[/I] är lite för lång, 21 låtar plus ett intro, men tar man bort jobbiga Eminem-samarbeten och slentrianbeats från Dr. Dre så har man det allra bästa kvar, i låtar som [I]Ski Mask Way[/I], [I]Get In My Car[/I], [I]Ryder Music[/I] och remixen på [I]Hate It Or Love It[/I].