Saiko

Foto: Christian Andersson.

Malmös krogscen blomstrade under hösten med ett helt gäng spännande öppningar. Vintern däremot har varit lite av en dvala, och i väntan på att vårens små krogknoppar ska brista passar vi på att besöka en gammal favorit. Vi frågade oss: är Saiko något att ha fortfarande. En gång var ägaren Pontus Johansson bäst i världen på sushi. Nu är han ”bara" näst bäst, med en silvermedalj från Sushi World Cup 2014 som bevis. Att Saiko är en högborg för sushi i toppklass råder det således inga tvivel om. Men vi går dit för att utforska resten av menyn. 

 

Bordsbokning är inget de sysslar med på Saiko, så en kväll mitt i veckan styr vi hoppfulla stegen mot Sankt Knut. Det visar sig att vi har tur, lokalen är lågmält stimmig och full av folk som sitter skolösa kring de låga borden, och vi blir tilldelade två av de enda fyra lediga platserna. Vi är vansinnigt sugna på öl och hinner knappt mumla något innan vi får ett gäng rekommendationer på japanska ölsorter. Det märks att servitören är insatt och förtjust i dryckesmenyn, och han verkar nöjd när vi beställer in en öl bryggd på färsk ingefära från Kiuchi Brewery. Den visar sig vara fruktigt kryddig med smak av aromatisk ingefära som förvandlas till en eftersmak som nästan är buljongig, på bäst tänkbara sätt. Vi får in en saké på rekommendation av tidigare nämnda dryckespeppade servitör. Den är len och blommig och jag tänker på daggiga sommarskymningar och andra sentimentaliteter.

 

Första rätten är maki på griskind. Ett sötsyrligt lingon känns igen liksom en krispig saltgurka. Köttet är saftigt, sådär sönderfallande trådigt och en liten puré på morot ovanpå ger alltsammans balans, medan några lättfriterade alger piggar upp med sin frasighet. Dags för tartar på häst. ”Häst?!”, tänker du. Ja, finhackad rå häst med ett fint misodjup, rostade pumpakärnor och något slags friterat fiskskinn. Alltsammans är fint men inte hänförande. En perfekt konfiterad äggula höjer poängen. 

 

Dags för kvällens första och största besvikelse. Ett par pankofriterade risbollar med en lätt citrussmak dyker upp. Till dessa en majonnäs med lime. Vi rynkar ögonbrynen i förvirring. Inte alls i nivå med det vi fått tidigare. De deppiga risbollarna följs upp av en fläsksida. Konsistensen på köttet är perfekt men rätten som helhet är mest förvirrande i sin tamhet. En liten sallad på kål och sesamolja gör fläsksidan sällskap men tillför bara mer förvirring. Vi får in kvällens sjätte rätt som är sötklibbiga kamben som förvånande nog går alldeles utmärkt att äta med pinnar då de lossnar från benet bara man andas på dem. Tillbehören som består av krispig inlagd kål och selleri imponerar.

 

Personalen har lagom mycket åsikter och tips på ändringar för att få smakupplevelserna att flyta på bättre. Vi saknar dock ordentliga presentationer av rätterna vid servering vilket hade behövts i denna skånsk-japanska djungel. Slutsats? Ja, Saiko är fortfarande något att ha. Gå hit och härja dig genom menyn eller låt dig guidas genom dryckeslistan. Men hoppa över de friterade risbollarna.