Det italienska köket kan vara en välsignelse, men det var inte förrän jag stötte på Pietro Fioriniello som jag riktigt förstod det. Det var som att vakna upp ur pastan och träda in i en förtrollad värld av tryffel, italienska ostar och viner, musslor, ostron, svarta, smala strängar spaghetti och en och annan kantarell. Det var en fantastisk initialtid jag hade med Pietros La Cucina Italiana. En smekmånad som inte ville ta slut.
Det började småtrevande med små trerätters luncher någon gång i slutet av nittiotalet för att så småningom gå över i passionerade orgier i Karl Johan-svamp och lamm. Allt serverat och presenterat av Pietro iförd kockmössa och parfym av mysk. Han är fantastisk i all sin uppenbarelse. Men att blanda klassiska italienska rätter med svensk mattradition? Kan man göra så? Det visade sig vara ett genidrag.
Krogen har nyligen rustats upp med nytt matsilver, Pietro har fått omnämnande i Guide Michelin och nu till våren lovar han att uteserveringen ska svämma över i ett hav av liljor och tulpaner.
Jag promenerar oftast hit när jag känner behov av hans fantastiska risotto och ostron. Det och den egna smaksatta olivoljan med vitlök, chili och citron. Sedan vidare mot äventyr med skaldjur, grönsaker och kalvfilé med skogssvamp. Det djupa intresset, närvaron och ljuset som strålar ur Pietros ögon när han presenterar en pilgrimsmussla är rörande. Det är en balansgång mellan total perfektion och en tallrik som prompt hamnar i en tunna på grund av "fel temperatur". Den må bara handla om en grad, men om det är något du vill diskutera med en kock som tar sitt värv på blodigt allvar, så varsågod.Stad:
Lokal:
