Vill ni ha de dåliga eller de goda nyheterna först? De dåliga? Okej: När eftertexterna börjar rulla blir jag först förvånad, sedan även lite besviken. Kanske till och med aningen putt. Då känns det snarare som om man sett första avsnittet av ett tredelat SVT-drama. Och det är just det berättartekniska som är filmens stora svaghet. Men inom dessa dramaturgiska missräkningar ryms en rörande och - ja, jag tänker säga det - viktig berättelse om människans förbluffande förmåga, eller åtminstone ambition, att anpassa sig till för stunden rådande villkor.
Elvaåriga Zozo bor med sin familj i inbördeskrigets Beirut där stjärnorna på himlen natt efter natt tappar taget om himlavalvet och förvandlas till granater som handlöst faller ner över den redan söndertrasade staden. Farmor och farfar i Sverige skickar kassettband med hemsnickrad (och mycket rolig) språkkurs i väntan på att resten av familjen ska anlända. Men så blir det inte, bara Zozo ensam landar på Arlanda (den korta scenen där vi får höra den svenska tullpersonalen med Zozos öron är [I]fullkomligt[/I] genial).
Paradoxalt är det lättare att fjärma sig från det främmande om man inordnar det i offrets roll, som exempel kan nämnas den senaste tidens sorgliga debatt om de apatiska barnen. De - och så vi. Men Zozo är det svårare att vifta bort. Efter ankomsten till Sverige lär han sig snabbt det rätta tonläget, blickarna, anslaget som gäller för att - förhoppningsvis - bli accepterad av det gåtfullt grymma folk som kallas barn. Dessvärre är det inte så enkelt, det visar sig vara minst lika problematiskt att formatera om sig till svenskt mellanstadie som till fallande bomber.
Det har varit ett jäkla snack om magisk realism till höger och vänster när det gäller [I]Zozo[/I]. Jag säger: låt Kusturica och grabbarna ha det för sig själva, men blanda inte in Fares. Den magiska realismen kännetecknas visserligen av att vi som betraktare förstår att vissa inslag är overkliga endast om vi jämför dem med hur vi uppfattar verkligheten. Men vems verklighet är det vi ser? Den "magiska realismen" i [I]Zozo[/I] är inte mer verklighetsanknuten än Kalles leksakstiger Hobbe som bara är verklig då ingen vuxen är i närheten. Precis som Zozos kyckling med Fares Fares röst. It's all in your mind.
Och så tycker jag att det är tjabbigt när man påstår att Josef Fares leker fram sina filmer. Tvärtom är det ju de lättaste penseldragen som kräver det perfekta handlaget. Det till synes enkla, men som bara den som verkligen kan hantverket klarar av. Att kunna ge sig på ett så pass tungt ämne med så lätt hand, att varken tycka synd eller skoja bort, imponerar. Det är en balansgång och Josef Fares har förhoppningsvis kastat bort det lilla paraplyet en gång för alla. Skyddsnätet kan ni vika ihop förresten. Nu kommer jag inte på fler metaforer. Sa jag förresten att jag inte sett svenska barnskådisar av samma höga klass sedan Peter Schildts TV-serie [I]Ebba och Didrik[/I] för snart tjugo år sedan?Skådespelare:
Regi:
