Vill man ha tag i bra batterier till fjärrkontrollen är det inte Ulan Bator man ska bege sig till. Altansukh är en medelålders kvinna i Mongoliets huvudstad. Hon är bitter och förbannad, med all rätt. Nobbar batterier av totalt okänt märke. Vägrar acceptera att taxichauffören försöker blåsa henne med ett Error när han inte har någon taxameter. "Varje samhälle behöver lite diktatur", säger hon. Då och då åker hon ut mitt på stäppen och primalskriker. På sextiotalet levde Lena Lucki Stein i Ulan Bator tillsammans med sin familj där pappan, polsk arkitekt, var engagerad i uppbyggandet av infrastrukturen. Trettiofem år senare återvänder Lena till sin barndoms gator och träffar gamla bekanta. Som Altansukhs bror Timurbataar som under sin storhetstid kallades "Den ryska popsångens kung" med monsterhits som Vet du vilken grabb han var, om kosmonauten Jurij Gagarin. I dag är Timur, precis som kommunismen, en skugga av sitt forna jag och uppträder iklädd cowboyhatt och hästssvans i vad som mest liknar skolaulor. Lena återser också Altansukhs och Timurs megalomaniska pappa Gongorin, en gång i tiden Mongoliets främste operasångare. I dag beklagar han sig över att han inte kan handla mat för fredsoch broderskapsmedaljerna han fick ta emot under Sovjettiden. Lena Lucki Stein väljer att kalla sin uppväxt "den lyckliga tiden inramad i propagandans kulissvärld". Då kretsade livet kring drömmen om lycklig gemenskap och förbrödning. I dag visar man internationella valutakurser i tv och planerar att låta Djingis Kahn, som under kommunisttiden förbjöds att ses som nationalhjälte, stå staty utanför det businesscentrum som håller på att byggas. Samtalen med familjemedlemmarna varvas med arkivmaterial från familjen Luckis superåttafilmer. Hon har tur som har sådana utpräglade karaktärer som Altansukh, Timurbataar och Gongorin att använda sig av. Men när man tar nytt filmmaterial och bearbetar det så att det ska se ut som gammalt blir det bara förvirrande. Ibland blir det mer av hemmavideo än dokumentär med något särskilt syfte. Framför allt verkar Lena Lucki Stein dåligt påläst kring landets politiska historia. Något annat skäl kan jag inte se till varför hon inte vidrör den annat än i voiceovern. Det ger en efterkonstruerad känsla. Kanske är det så enkelt att Lena bara längtade efter att få återse sina gamla vänner. [I] Premiär 29 april [/I]Skådespelare:
Regi:
