"De mest humana människorna startar inte revolutioner, de startar biobliotek", konstaterar Jean-Luc Godard i upptakten till sin senaste titt på konsten, världen och den egna naveln. Det är roligt sagt. Och alldeles säkert väl underbyggt. Annars går Europas nyfiknaste filmpensionär, 73, inte direkt för de stora skratten här. Vår tids musik är en Dante-inspirerad treaktare indelad i helvetet, skärselden och paradiset. I den första smäller Godard ihop nyhetsklipp, krigsfotografier och gamla John Ford-filmer till ett kraftfullt koncentrat av hur global terror ser ut. Den filmen hade jag velat se. I den sista går en israelisk journalist, som precis tagit livet av sig för något högre syfte, runt på en strand och beundrar utsikten tillsammans med ett gäng nyfunna nycirkusvänner.
Den hade jag kanske avvaktat med. Men det är skärselden som är Godards huvudsakliga resmål. Enligt uppgift för att "reportrar besöker helvetet, turister paradiset, men skärselden talas det på tok för sällan om".
I sin förra film Éloge de l'amour gick Godard runt på Paris gator och gnällde över att Steven Spielberg haft mage att göra en film om europeisk historia. Här ger han igen, och kryddar nu sitt virrvarr av fiktion, tessnickrande och intellektuella cameos (fans till den palestinske poeten Mahmoud Darwish går inte lottlösa) med en stilig indian som då och då går in i bild för att ondgöra sig över den vite mannens försyndelser. Det finns något djupt tilltalande med åldrande intellektuella fransmän som vaknar varje morgon med att känna en isande kulturpessimism sprida sig genom kroppen. ("När huset brunnit ner är det lite sent att börja tänka på att rädda möblerna" är en av många minnesvärda oneliners). Vi behöver Godard - numera i form av en en lite mognare Griniga gamla gubbar-upplaga, som sent om sider insett att humor är för pussies. Inte minst nu när Pierre Bourdieu är död och inte längre kan sitta i timslånga direktsändningar och förklara krig mot televisionen.
Vår tids musik kunde mycket väl blivit en logisk fortsättning på Karabinjärerna (1963), den halvdokumentära krigssatiren Godard gjorde som svar på Hollywoods tappra Dagen D-epos. Men bara med väldigt god vilja kan man urskilja mer än ett planlöst intellektuellt tjatter. Ibland går någon in på semantiska finstiltheter om Israel-Palestina-konflikten. Ibland förklarar någon varför vi - av rent syntaktiska skäl, givetvis - inte bör lita på ryssar. Hela tiden tiden sitter jag spänt och väntar på att få veta något matnyttigt om (det som det påstås handla om) människans oförmåga att rädda sig själv. Men allt jag hör är ett gäng som läst lite för många Robert Musil-avhandlingar för sitt eget bästa. [I]Premiär 20 maj [/I]
Skådespelare:
Regi:
