"Fet, desperat 28 åring med attitydproblem gentemot män söker man." Få skulle få framgång med en kontaktannons av dylik art. Inte heller "Homofobisk pedant med mindervärdeskomplex och dödslängtan" skulle göra någon större succé.
De fyra huvudpersonerna i Nicholas Barkers semidokumentär befinner sig sedan några, till många år på New Yorks köttmarknad. De väljer visserligen, inte helt otippat, att i annonserna föra fram sina goda, polerade sidor, och inte de här ovan nämnda, men ju längre kameran rör sig i deras närhet desto längre in på livet kommer vi dem, och desto mer ser vi av deras avigsidor.
Brenda Monte är en före detta stripteasedansös med vass tunga och en avromantiserad bild av tvåsamheten. Om hon får en rik man kan hon tänka sig att sära på benen några gånger i månaden. Michael är en kort, ogift 40-åring som ryggar vid ordet homosexuell, och som fortfarande tror på kärlek vid första ögonkastet. Mickey är en hal 54-åring som pratar som Bogart och bara vill hitta snygga kvinnor för snabb och kravlös sex. Alla är de tragiska på sitt sätt men mest hjärtslitande är gravt överviktiga Aimee, som trots sin unga ålder, 28, tuffa yta och inledande positivism redan har gett upp hoppet om att hitta det "som alla vill ha": man och barn.
Det är också i hennes historia som vi starkast känner av trycket från samhällets norm om "de accepterade levnadsformerna". Om du inte har det där "som alla vill ha" innan du är en viss ålder (det ändrar ju sig lite från sfär till sfär) är du suspekt. De enda som tillåts avvika från normen är de som lyckas hävda sig på något annat, slående sätt. Michael får ständiga påringningar från mamma som är orolig att han är gay (vilket kanske kan förklara fobin) och Mickey ljuger sina offer fulla med att han är en framgångsrik manusförfattare i Hollywood - och sålunda ett undantag från regeln om att ensam är svagsint.
Nu är det i och för sig inte avtäckandet av den redan kända sanningen om ett extremt materialistiskt samhälles krassa påverkan på människors attityder gentemot varandra som är denna mycket underhållande films första förtjänst. Snarare är det den voyeristiska ådran som får sig en upprumpning. Precis som i Alfred Hitchcocks Fönstret åt gården (eller Rolling Stones video till Neighbours, om man så vill) låter Barker kameran tidvis panorera över ett hyreshus där diverse intima aktiviteter och draman pågår. Dessa har ytligt sett inget med huvudkvartetten att göra utan fungerar snarare som aptitretare, och som en mycket konkret påminnelse om att det kan vara eggande att spegla sitt eget liv i andras.
Barker är emellertid kanske lite för framgångsrik i sina försök att få de fyra att lätta på förlåten till det allra heligaste. Efter ett längre tag i deras närvaro är nämligen sannolikt de flesta i publiken överens om att ett liv i kloster vore att föredra jämfört med en helg i, exempelvis, Brendas sällskap. Det är visserligen underhållande men eftersmaken är aningen åt det beska hållet. Som efter att olyckligt ha exponerats för Mänskligt eller andra inhumana exploateringar av olyckliga människor - som inte inser TVs genomslagskraft och som därför inte inser vad deras medverkan får för följder i deras vardag.
Det är i denna aspekt skönt att redan inledningsvis få röna att den mycket frispråkiga kvartetten visserligen spelar sig själva men att deras livshistorier är uppblandande med andras öden och erfarenheter. När vi skrattar (och lider) gör vi det inte åt just dessa människor, utan åt ett tvärsnitt av stadens befolkning.
Detta kan tyckas som perifera noteringar men är inte desto mindre det som gör skillnaden mellan spekulation och, för att använda ett kanske aningen för stort ord, antropologi.
Unmade Beds erbjuder tack vare sin utformning även ytterligare bränsle till den eviga diskussionen om vad som är en ren dokumentär. Eller som Barker själv säger: "90 procent av manus bygger på huvudrollsinnehavarnas leverne och språk. Resten är en bunt lögner".
Ett förhållande som sannolikt gäller för de flesta dokumentärer.Unmade Beds
Skådespelare:
Regi:
