Om nostalgi skulle behöva en ny definition skulle den kunna lyda Underbara kvinnor vid vatten. Sällan har så mycket 60-talsrekvisita synts på ett och samma ställe, knappast ens när det begav sig. I finlandssvenska regissören Claes Olssons filmatisering av Monika Fagerholms bästsäljare trängs Tupperware-partyn, Nivea-badbollar, optimistjollar, Fred Flinta, runda Twist-burkar och i stort sett allt annat som vi har kommit att förknippa med 60-talet. Detta var bara några år före Rolling Stones och Prag-våren men ändå eoner därifrån. Transistorradion är turkos och Kennedy är fortfarande Gud.
Rosa, hennes jazzspisande make Kajus och deras son Thomas lever idyllen fullt ut men under de tre somrar som filmen berättar om, rubbas sakta men säkert deras cirklar. Till sommarparadiset flyttar nämligen familjen Lindbergh som, just anlända från USA, för med sig en fläkt av äventyr. Rosa och grannfrun Tupsu får allt svårare att förlika sig med att bara vara underbara kvinnor och börjar drömma om ett annat, spännande liv.
Claes Olsson har redan tidigare, i [I]Akvariekärlek[/I], visat att han kan hantera de komiska situationerna väl, och de många tablåartade bilderna är både roliga och välkomponerade, men när det drar ihop sig till dramatik tappar han genast i emfas. Detta oavsett om det är en lättare biljakt eller svårare saker, som att överge sitt barn. Texten insinuerar att det händer saker på duken men vi ser och känner dem knappt. Kanske är det ett medvetet grepp, kongenialt med rollfigurernas sätt att sopa problemen under mattan, men troligtvis inte. I vilket fall som helst försvårar det för den som vill förstå Rosas handlingar.
En bidragande orsak till förvirringen är att Olsson inte förrän på slutet bestämmer sig för vem som är filmens sympatiska medelpunkt. Det är Thomas berättarröst som inledningvis för filmen framåt men efter ett tag försvinner han, bara för att sedan dyka upp igen med några sporadiska kommentarer. Det är alltså inte bara mamman som sviker pojken, utan även Olsson. Traumat i att förlora sin mamma löses med ett simpelt: "Från och med nu har jag inget sommarparadis, men äsch det gör inget. Livet är så kul ändå." Om man vill berätta om uppbrott borde även dess känslomässiga insats behandlas men som det är nu förväntas vi svälja allt, så länge bara mamma får läppja kulörta drinkar vid poolkanten.
Efter visningen berättade regissören att filmen är ihopklippt av något som ska bli en tre timmar lång TV-serie - det förklarar det mesta.
Skådespelare:
Regi:
