Tio

Abbas Kiarostami måste ha gillat tv-formatet [I]Taxibekännelser[/I]. Det där taxikunder filmas med dold kamera, och luras att berätta om sina liv för chauffören (och tv-tittarna). Kiarostamis nya film [I]Tio[/I] är nämligen mer eller mindre Taxibekän-nelser i spelfilmstappning. Tio bilturer i en iransk stad, i bild syns bara bilföraren eller passageraren, filmade med två orörliga kameror. Bakom ratten sitter en kvinna, vid hennes sida sonen, hennes syster eller främlingar som hon ger lift. Tio korta samtal som ändå lyckas bygga upp en bild av kvinnans liv, och hennes position i männens Iran. Sonen är den av passagerarna som återkommer oftast, och hans åkturer i bilen består mest av bråk och skrik. Bilförarkvinnan har skilt sig, och pojken är uppenbart missnöjd över att behöva bo med henne och hennes nye man. Han längtar efter att pappan ska gifta om sig med en ny kvinna. En sån som inte jobbar hela tiden, utan är mer intresserad av att laga mat. Redan som prepubertal skolpojke har han tagit till sig de vuxna männens argument, och bandet mellan mor och son verkar inte gå att bygga upp på nytt. Den enda av de andra scenerna som kan mäta sig i intensitet med mor-son-relationen är en åktur med en prostituerad kvinna i baksätet. Hennes kommentarer om hur gifta män uppför sig är rätt drastiska med iranska mått mätt. Hon berättar om hur männen säger "jag älskar dig" till sina fruar på telefon, just före de ligger med henne, och förklarar krasst hur alla kvinnor egentligen säljer sex - gifta kvinnor är bara grossister och prostituerade detaljhandlare. På sina ställen blixtrar [I]Tio[/I] till. Bilden av en prostituerad insvept i totaltäckande kläder är absurd i all sin autencitet. Huvudrollsinnehavaren Mania Akbaris skådespeleri är otroligt dynamisk för någon som är begränsad till att sitta i ett bilsäte i en och en halv timme. Men trots fläckvis briljans blir det i längden för enahanda, ojämnt och intetsägande. Det finns forstås poänger med att spela in en fejkad dokumentär i ett land där hela genren är omöjlig - men som medlem av en dokusåpatrött generation känner jag en enorm utmattning inför att konsten imiterar den sämsta sortens verklighets-tv. Visst kan man hävda att den politiska kontexten uppväger de filmiska svagheterna - men bland de iranska filmer som nått svenska biodukar ([I]Cirkeln, Dagen jag blev kvinna[/I]) tillhör [I]Tio[/I] trots allt de svagaste.