Terrorister - en film om dom dömda

Revolutionsromantiker förenen eder. Den postironiske retorikern Lukas Moodysson och ärrade rabulisten Stefan Jarl gör film om Göteborgskravallerna. Och lyckas leva upp till alla mina förutfattade meningar redan under filmens första minuter. I ett montage som får Maj Wechselmann att framstå som nyanserad och saklig har Lukas och Stefan har klippt ihop massor av bilder på saker som de verkligen inte gillar. Folk som skjuter på andra människor, till exempel. Och så svält. djurförsök och skogsskövling. På ljudspåret [I]Den lilla planeten[/I] med Bob hund. Tjoff! Där satt den! Men ta det lugnt. Efter den blodisande inledningen så hämtar sig filmen. Ja, den blir till och med riktigt bra. Jarl och Moodysson lyckas nästan med att hålla sina egon i bakgrunden och istället låta filmen bli några renodlade porträtt av tjejer och killar som dömts till hårda straff i efterspelet till upploppen i Göteborg. Ungdomar som är rätt olika varandra. Någon är en vass retoriker som pratar om Kropotkin och Chomsky. En annan försöker lite sött mörka att han varit aktiv i Folkpartiet. En tredje berättar om hur hennes politiska engagemang tog fart efter att hon börjat hänga med vegetarianer. Graden av pålästhet varierar, precis som vilken roll personerna haft under själva kravallerna. Men när de berättar om hur det gick till när de greps av polisen är alla berättelserna surrealistiska. Märkliga krockar som uppstår när det svenska vardagslivet plötsligt börjar påminna om Terry Gilliams [I]Brazil[/I]. Hur beväpnade poliser tar sig in i lägenheter, en hundpatrull väntar utanför huset och en helikopter övervakar det hela från luften - ungdomar i 20-årsåldern som behandlas som om de vore livsfarliga våldsverkare. Regissörernas premiss är tydlig, det här är inget opartiskt Kalla fakta-inslag, bara ungdomarnas egna historier, rätt upp och ner. Det hindrar ändå inte att man som tittare längtar efter att få höra någon kritisk fråga. Åtminstone ibland. Eller i varje fall ett försök till ifrågasättande kring vad folk gjorde under kravallerna. Istället hummar och skrattar regissörerna lite på fel ställe, och känslan av samförstånd och partsinlaga blir nästan kvävande. Fast, å andra sidan är kanske det en medveten signal till tittaren så gott som någon. Ett annat sätt att redovisa vinkeln tydligt. Att sätta ansikten på dem som annars gjort sig kända för att gömma sig bakom skidluvor och maskeringar är oerhört effektivt. Det blir så mycket svårare att haspla ur sig glåpord som ligister och terrorister om personer som i grunden framstår som osedvanligt trevliga. Därför behövs inte heller alla regissörsparets inklippsbilder på internationella konflikter och demonstrationer. Det besväret hade de gärna fått lägga på att försöka komma in på djupare resonemang i frågorna i stället, ibland blir det väl mycket ytlig vänsterpolemik. Den okritiska inramningen till trots känns det som om [I]Terrorister[/I] är en film du kan se på flera sätt, beroende på vilken åsikt du har i frågan sedan tidigare. Allt som ungdomarna säger är inte så smart, och det finns inte särskilt mycket ånger hos någon över det som hände under kravallerna. Men det är sällan man får höra unga människor tala till punkt om drömmar, visioner och ideal. Moodysson och Jarl visar framför allt sina intervjuoffer respekt, och det känns nästan unikt.