Jonathans mamma är en före detta barnstjärna som skickas iväg på elektrochock-terapi två gånger i veckan medan han själv bor hos mormor och morfar. Samma mor och far som bestämt sig för att lita på läkarnas omdöme och steka deras dotters hjärna tills det knappt finns ett spår kvar av hennes gamla identitet. Med ett par tusen spänn på fickan och en Mac med iMovie har Jonathan Caouette gjort en av de vackraste dokumentärerna jag sett.
Hemvideofilmer smälts samman med gamla tv-program och musik och skapar en sorts brygga mellan Caouette och tittaren där vi kommer farligt nära att förstå den PCP-spetsade popkulturella tillvaro han flytt in i. Och vad som egentligen är en enda lång skamlös egotripp och uppgörelse med Caouettes egen historia, fångar oss - dels för att Jonathan själv är så fascinerande framför kameran, och dels för att det här är en saga så ond att den nästan inte går att berätta. Men här berättas den ändå på ett på samma gång brutalt och ömsint, och ibland till och med komiskt, sätt. Mitt i all misär och sinnessjukdom finns underbara ljusglimtar - som en high school-uppsättning av en Blue Velvet-musikal med Marianne Faithful-låtar, eller Jonathans egna fantasier om sitt liv som en rockopera med Klaus Nomi och Nina Hagen i rollerna som mormor och morfar.
Redan som 11-åring bearbetar han sina upplevelser framför kameran genom kvinnliga alter egon som berättar om misshandel, droger och saknaden av förebilder. Ju äldre han blir, desto mer intresserad blir han av att söka något slags sanning och rötter. Men moderns förvirring och morföräldrarnas ovilja att tala om det som har hänt hindrar Tarnation från att någonsin komma närmare en definitiv bild av verkligheten. Istället blir det vi som tittare som får tolka berättelsen genom en inblick i Caouettes drömlikt visuella värld.
I och med Tarnation har filmvärlden fått sin egen JT Leroy. Livet som speglas, Caouettes egen uppväxt, har en hel del gemensamt med den som Leroy skrivit om i Sarah och The Heart is Deceitful Above All Things. Och där det luktar uppfuckad white trash-queerism finner man ofta Gus Van Sant någonstans i bakgrunden; denna gång som producent. Men Caouette behöver egentligen inte Van Sants beskydd. Tarnation talar för sig själv.Skådespelare:
Regi:
