Smak av körsbär

När iranske Abbas Kiarostami vann Guldpalmen i Cannes 1997, var det många som applåderade. Inte minst andra regissörer och det franska kulturetablissemanget. Kiarostami har länge varit, och är, en filmmakarnas och smakmaffians kelgris, och det enda man kan tillägga är väl något så prusseluskigt som "med rätta". Kiarostami är en av de få som sedan 70-talet lyckats kombinera en slags vardagsrealism med poesi och stora frågor, alltid med en något skruvad vinkel eller makabra undertoner i den lågmälda humorn. Men någonstans mot mitten av En smak av körsbär blir det för mycket idisslande och för stora gester för att filmen ska kännas helt angelägen. Vi följer en man, Badiei, kryssandes i sin bil i ett myllrande och dammigt Teheran. Vi sitter inne i bilen, vid sidan av Badiei, och glider sakta förbi främmande mansansikten, grönsaksbutiker och fontäner; en vardaglig värld som verkar lika avlägsen för Badiei i förarsätet som för oss i biografstolarna. Han synar människor från topp till tå, saktar in, och kör vidare. Han stannar till och kallpratar med olika män, och försöker att locka in några av dem i bilen. Vi, som sitter i biografen, får inte reda på vad Badiei är ute efter, och det får inte heller de angelägna jordbruksarbetarna eller de som sonika vägrar att hoppa in i bilen. Men tankarna om vad Badiei söker längs med de slingrande vägarna, hinner fara från det mesta via beräknande lustmord till desperata knep för att slippa vara ensam. En smak av körsbär är fängslande, inte bara på grund av att man under filmens första tjugo minuter befinner sig i en plåtkaross på färd genom en värld i stilla upplösningstillstånd, alldagligt trafikkaos och ökenlugn. Genom Badieis raka småsnack möter vi dessutom olika människoöden och nationaliteter; kurder, afghaner, äldre män som lever på att samla plastpåsar och yngre sådana som går i militär utbildning för ett syftes skull som de under inga som helst omständigheter anar vidden av. Det är en storslagen enkelhet med en alldeles egen puls, och man anar långt större frågor och moraliska dilemman om vad livet borde betyda, och vad det i många fall istället innebär. Och trots att händelseförloppet blir mer och mer tillspetsat, hopar sig frågorna, och när ljuset tänds sitter man definitivt med fler av dem än vad man normalt sett har plats för. Frågan är bara om man orkar grubbla.