Sjön

Om jag inte visste att kvällstidningarna står i beredskap med rubriken "Sjön suger", vore det onekligen ett lämpligt sätt att inleda denna recension. För det är sannerligen inte mycket som stämmer i denna thriller signerad Jönsson-lige-regissören Hans Åke Gabrielsson. Hjärnssubstansen som slutligen tar sig ut ur en av rollernas huvud ser kuslig ut och så även den avhuggna foten, men annars har flertalet av filmteamet ett och annat att svara för. Inte minst nämnda regissör som med sin klumpiga, övertydliga dramaturgi berövar filmen all tänkbar spänning - detta är självklart fatalt då det vi ser, som sagt, påstås vara en thriller. Faktum är att Gabrielsson, som vore det en medveten strategi, skickligt undviker varenda given möjlighet till att försätta publiken i den ovetskap som genererar kalla kårar. Det finns ingen lag som säger att en thriller måste vara gjord i ett who-dunnit-perspektiv men när alla bärande skeenden - såväl de i dåtid som nutid - utspelar sig inför publikens ögon, finns föga kvar att engagera sig i. Förutom då frågan hur många gånger Gabrielsson har sett Jägarna. Och varför han inte lärde sig något av det. Texten hyser ungefär samma fingertoppskänsla: Mäklar-Lisa kommer hem från London för att sälja sitt barndomshem på vischan eftersom pappan efter ett års bortavaro har förklarats död. Mamman lämnade sin make för ett antal år sedan och alla i byn hade ett horn i sidan till den nu döde mannen. Detta och mycket annat lär vi i en dialog som upphovsmakarna säkerligen anser vara effektiv men som tvärtom, på grund av att de har laddat den med för mycket bakgrundsinformation, blir tungrodd och vådligt krystad. Att alla "bonnläppar" därtill talar stockholmska bättrar knappast på trovärdigheten. Det sista må anses vara en petig invändning men när Gabrielsson gör en poäng av att Lisas pojkvän kommer från Stockholm, och att urbefolkningen anser att detta geografiska ursprung är liktydigt med ett lyte, kräver jag att åtminstone någon, må så vara en obetydlig birollsinnehavare, inte pratar som Jerry Williams. Det underliggande temat om misshandel och incest, som rätt behandlat skulle kunna ge denna historia bärkraft, hamnar här helt i skymundan och dyker stort sett endast upp på slutet; men då bara som en orsak för Regina Lund att byta ytterkläder. Nu har jag ändå inte nämnt att några av skådespelarna har uppenbara problem att ens sätta ena fot framför den andra utan att verka vara medvetna om kamerans närvaro, och inte heller de många logiska vurporna. Men fotot är okej. Och såren.