Carlo och hans kompisar närmar sig trettioårsstrecket, och vuxenheten som hittills hållit sig på betryggande avstånd börjar kännas aktuell när flickvännernas biologiska klockor tickar loss. Det är inte okej. Pappavuxenheten med villalån och familjeföretag fanns ju aldrig i grabbarnas planer. De skulle hoppa bungyhopp, cykla till Kapstaden och jobba för Greenpeace. Men just precis nu, under loppet av några dagar, blir allt så fruktansvärt tydligt. Någons pappa dör, någon gifter sig, någon blir dumpad. Och Carlos flickvän är gravid. Grabbarna drabbas av PeterPanik. De måste hejda utvecklingen, välja bort samhällets förväntningar, återerövra sin frihet. Och analysera varandra hela tiden, pratandes väldigt, väldigt fort.
Medan detta pågår sitter jag till en början och HATAR FILMEN. För om det är ett faktum i [I]Sista kyssen[/I] som är odiskutabelt är det att smarta, snygga kvinnor förvandras till tråkiga, vidriga monster så fort de har fyllt 25. Jag kan inte riktigt engagera mig i Carlos förtjusning över en adertonårig blond snuppa, även om jag förstås inser att hon är sådär honungsdrypande erotisk som bara oskuldsfulla flickor kan vara i italiensk film.
Men efter ett tag framträder en struktur i galenskapen. Genom det hysteriska rusandet hit och dit skall ett domslut vaskas fram. Innebär den nya generationens nya valmöjligheter att den traditionella kärnfamiljen reducerats till en lösning bland många andra - eller är den hopplöst förlegad och färdig att förkastas? Kan man vara fri? Vill man det?
Gabriele Muccino regisserar sitt eget manus och det går så snabbt att möjliga strukturella svagheter helt försvinner. Det gör skådespelarprestationerna också, men joggandet från scen till sammanbrott verkar åtminstone naturligt. Ibland är det oförglömligt, som trettioåringen Carlo på ett party med tonåringar. Han känner sig odödlig, men han är bara pinsam.
Muccino är alltså inte kvinnohatare; han har bara valt att beskriva dagarna ur Carlos perspektiv. Upplösningen, som hotar bli en tandlös kompromiss, stramas under de sista sekunderna upp till riktigt elegant liten djävulskap. "Det var bara en kyss! Bara en kyss!" Kyss mig i röven. En kyss är aldrig den sista. Och det hajar, till min stora glädje, också Carlos flickvän före filmen får sitt slut.Skådespelare:
Regi:
