Ser du månen, Daniel

“Baserad på en sann historia” kan lika mycket ses som en varningstext som ett anspråk på autenticitet. Inte lika illavarslande som “rökning dödar” i versaler, men en bör vara på sin vakt. Ofta får man filmer som tassar på äggskal för att inte förolämpa de inblandade och gör allt de kan för att hålla det verkliga förloppet så intakt som möjligt. Det resulterar mer än sällan i filmer som värdesätter verkligheten så högt att man undrar varför de inte gjorde en dokumentär istället.

Ser du månen, Daniel handlar om gymnasten Daniel som skadar foten och sen blir fotoassistent. Han hoppar på första äventyr som står för dörren, han kan inte tänka sig ett liv utan adrenalin, vilket sedermera tar honom till Syrien. Filmen som följer är en helvetesresa genom fångenskap och tortyr.  

För vad filmen är så är den lyckad. Baserad på Puk Damgårds bästsäljare lyckas den vara drabbande, respektfull mot de inblandade och obehagligt engagerande. Problemet ligger också i vad den är. Filmen är ett återgivande av ett verkligt fall lika mycket som en faktisk spelfilm. Av sin natur kan inte filmen ta ut svängarna och nog för att den är engagerande, Esben Smeds smärtande skådespel går verkligen fram, men den är samtidigt sällan intressant. Det är just skådespelet som berättigar formen som spelfilm och såklart det faktum att en spelfilm lockar en större publik. Men det är svårt att komma ifrån att filmen känns som en kompromiss och hade kommit mer till sin rätt som dokumentär.