Jo, jag var rätt misstänksam till en början. En film som marknadsförs som "a spiritual lovestory", har en buddhistisk munk i huvudrollen och utspelas i Himalaya osar tillrättalagd och kvasiandlig romantik för lamakramare och tibetfetischister.
Framför allt när exotism-mätaren dunkar upp på maxnoteringen redan i filmens allra första scener. Där presenteras huvudpersonen, en buddhistmunk som mediterat ensam i en avlägsen grotta i mer än tre år. När hans munk-kollegor hittar honom är han så borta att de får bända honom ur lotusställningen innan de kan föra honom tillbaka till klostret. En färd som (förstås) inramas av nogsamt redovisade dramatiska bergsscenerier.
Den finstämda inledningen avbryts däremot oväntat när det framkommer att flera års mediterande knappast gjort munken Tashi mer from, utan snarare intresserad av livets mer konkreta begär. Han drömmer stånkande erotiska drömmar på nätterna och vaknar på morgonen i fuktiga lakan. Inget bra utgångsläge för en karriär som munk, så Tashi bestämmer sig för att göra som Siddharta själv, leva lite familjeliv innan det är dags att söka meningen med livet.
Exotism är egentligen ett lite för svagt ord för vad regissören Pan Nalin håller på med. Han utnyttjar ohämmat varenda möjlighet att imponera med osannolika bergsvyer och en detaljerad skildring av det nästan uråldrigt primitiva livet på Ladakhs isolerade landsbygd - det är inte för inte som delstaten kallas för "Lilla Tibet". Och Pan Nalin kan inte nog understryka idyllens skönhet, det är duktigt romantiserat med insmickrande bilder, sprittande bäckar, sång under skördearbetet och en försiktig drift med den moderna världens smutsiga nymodigheter.
Men berättandet innehåller också en sorts passionerad socialantropologi som är svår att motstå. Jag faller ganska omgående för bilderna av livet i Ladakh, och sitter och kollar in detaljer i kläder, redskap, husbyggen och matlagning - en uppgift som det finns gott om tid för eftersom filmens tempo milt uttryckt är ganska lågt.
Att bygget håller ihop beror främst på att Pan Nalin är en bildbegåvning av rang, och han har gjort en oerhört vacker film. Jag kanske inte är lika imponerad av hans ambitioner att skildra huvudpersonens andliga utveckling, men alla som lyckas få in ett feministiskt perspektiv på buddhismen ligger ändå rätt bra till hos mig.Skådespelare:
Regi:
