Rosie

I]Rosie[/I] är en organisk film. Bilderna och den fiktiva verkligheten flätas in mellan filmens karaktärer och deras inre stämningar, och höjer sig ibland till en kornig relief i form av ett drömlikt och surrealistiskt tillstånd. Rosie är 13 år. Hon bor tillsammans med sin mamma Irene i en liten, mörk och tillsluten lägenhet i Antwerpens utkanter, eller de sista utposterna av vilken större europeisk stad som helst. Irene vill inte bli kallad för mamma. Hennes bild av sig själv som en väldigt ung mor är alldeles för smärtsam och komplicerad, och passar inte in i kvällsschemat då det händer att hon raggar hem potentiella pojkvänner till huset. Rosie ser upp till och avgudar sin mamma, och har en stilla vacker och naivt självutplånande önskan att få se henne lycklig. Hon söker kontakt med Irene samtidigt som hon försöker att tillägna sig en egen identitet utan att kunna ställa några frågor om sin pappa. Hon tillbringar långa stunder åmandes, kråmandes och mimandes till pop, "baby oh baby"-musik, framför sin flickrumsspegel. När Irenes bror Michel, en gamblande strulpelle med ständiga ekonomiska bekymmer, plötsligt dyker upp och ropar på hjälp, blir Rosie utkörd från sitt rum och får flytta in till mammas säng. När Irene senare raggar upp Bernard på sitt jobb, får Rosie instruktionerna: "Stanna ute. Och gör det länge". Rosie faller undan i en fluffig och rå bomullsvärld där hon tröstar sig själv genom att skapa en alldeles egen mening och tillhörighet. Tillsammans med sin punkige (och dumstrutskorkade) drömprins Jimi försöker hon vrida sin värld till de rätta, både trygga och magkittlehisnande, positionerna. De gör vansinnesfärder i stulna bilar; utmanar öde, lagar, bestämmelser och de grå och ensamma vardagar som Rosie lärt sig är tilldelade henne. Men steg för steg växer en undertryckt vilja fram och drömvärlden tränger undan rationaliteten. Ytterst handlar [I]Rosie[/I] och den unga huvudpersonens utveckling om frigörelse, närhet och det ibland något förvirrade, och i dessa amerikanska ungdomsfilmstider så sällan nyanserat skildrade, sexuella uppvaknandet. Om familjens, moralens och samhällets dubbelverkande upplösning, det frigörande och komplicerade i att hitta en egen identitet och att våga eller kunna tillägna sig styrka genom vänskapen. [I]Rosie[/I] är Patrice Toyes långfilmsdebut, och förutom att regissera har hon även skrivit filmens manus. Toye har en förkärlek för det impressionistiskt fantasieggande likaväl som för det konstaterande och skruvat realistiska. Stundtals närmar sig kameralinsen och de ypperliga skådespelarinsatserna dokumentärens uttyck, vilket ger filmen en extra slagkraftighet. Det är sällan man ser så mycket skådespelarkraft sida vid sida. Framför allt imponerar nykomligen Aranka Coppens, som ger en brutalt rå och osäkert trevande bild av den ambivalenta Rosie, samt Sara de Roos romantiskt svävande och undflyende mamma Irene. Och trots en del övertydligheter mot filmens slut lyckas Patrice Toye smidigt och ljudlöst föra oss mellan dåtid och nutid, på den ungdomsvårdsanstalt där Rosie hamnat, och mellan fantasins och verklighetens alla lager. [I]Rosie[/I] är inget mästerverk, men en knäpp på näsan på alla de som påstår att det inte görs bra, framåtriktad och engagerad ung film i dag och i Europa. Problemet är snarare att det inte är många som, likt Patrice Toye, får chansen att visa upp sina gnistrande små pärlor på biograferna. Missa inte den värdefulla chansen att se dem när de väl är på besök!