Hideo Nakatas japanska [I]Ringu[/I] (1998) är den mest effektiva skräckfilm jag någonsin sett. I förberedelse för det här jobbet låg jag i går natt och funderade på spökflickan Sadako och blev till slut tvungen att tända lampan igen för att kunna somna. Hårda män i trettioårsåldern har rapporterat att de efter filmen tyckte att det var skitläskigt att vara ensamma hemma med en avstängd teveapparat. Spänningen nystas runt vardagsteknologiska föremål, telefoner och omärkta videoband till exempel, och urbana legender som känns obehagligt bekanta - viskades det inte när jag gick i lekis att man kunde dö av att stirra riktigt länge på myrornas krig?
Det är väldigt amerikanskt att se en sådan film och reagera med en oförklarlig lust att filma om den i USA. Regissören Gore Verbinski ([I]The Mexican[/I]) är trogen och grundlig, Ehren Krugers manus frångår ibland originalet, men aldrig berättelsen. Det gör filmen svår att recensera. Blir jag mindre rädd för att jag vet hemligheterna, eller för att filmen är mindre läskig?
Läskig eller ej, snyggt är det. Verbinski gottar sig inledningsvis åt ett regngrått Washington, sedan öde lantgårdar och skogsmotell med stockstugor, alla byggnader lika livsfarliga på grund av de allestädes närvarande teveapparaterna. Stilen påminner om originalfilmerna och faktiskt ännu mer om betonghelvetet i Nakatas allra nyaste skräckfilm [I]Dark Water[/I].
Naomi Watts (briljant i [I]Mulholland Drive[/I]) spelar den självcentrerade men kärleksfulla journalistmamman Rachel, som undersöker en skröna om en spöklikt videofilm i samband med några oförklarliga dödsfall. Det sägs att den som ser bandet kommer att dö inom sju dagar. Rachel ser filmen, hennes synske son Aidan ser filmen; två bokstavliga deadlines för intrigen att rusa fram emot. David Dorfman gör en skräckfilmsunge som för en gångs skull inte är gjord av plast. Aidan är lillgammal och kan barnvakta sig själv medan mamma jobbar - med hjälp av telefonen och teven, naturligtvis, i en elegant parallell till bakgrundsberättelsens lilla flicka.
Tidsfristen på sju dagar är lång nog för att hennes komplicerade historia ska kunna nystas upp. Det är här den amerikanska versionen sviktar. Originalet tar oss till ett Japan mellan mysticism och modernitet. I den brytningen kan ett kimonoklätt barn från en annan tid rinna ut ur teven och bokstavligen skrämma slag på tittarna. I USA i mitten av seklet är Sadako-flickans tragedi mindre effektfull. Publiken får jobba mer för sin rädsla, förhålla sig mer intellektuellt till obehaget. Det kompenseras av att manuset i stället är tajtare än originalets, med ett snyggare upplägg inför uppföljarna och en lika elegant inledning som slut. Jag får lust att se de kommande delarna, sällsynt nog i skräckfilmssvängen, och hoppas till och med på en liknande renässans för psykologisk skräckfilm som originalet skapades i Asien.The Ring
Skådespelare:
Regi:
