Ravenous

Redan i den inledande scenen kan man konstatera en sak: Antonia Bird (som enligt uppgift tog över inspelningen efter [I]Innan regnet faller[/I]s Milcho Manchevski ett par veckor in i produktionen) måste vara vegetarian. Ingen köttätare skulle kunna skapa en lika frånstötande bild av glupska män ätandes blodiga biffar. Och när eftertexterna rullar känns filmen som klart mer övertygande veganpropagande än alla utsläppta burhöns i världen. [I]Ravenous[/I] är nämligen en uppseendeväckande goreig historia om kannibalism, som väljer att inte lämna mycket åt fantasin. Det är segdroppande blod, utätna människomagar, uppstickande benpipor, avhuggna huvuden och ett illustrativt ljudspår som överträffar det mesta i äcklighet. Men lusten till gore har inte stått i vägen för regissörens känsla för morbid humor och ironi. Som i en avgörande scen där Colqhoun (Robert Carlyle) försöker övertala Boyd (Guy Pierce) om att sälla sig till hans lilla kannibalsamhälle. Männen står bredvid varandra och är filmade framifrån i klaustrofobisk närbild i det kallt snöiga Sierra Nevada-landskapet. Mitt emellan dem, på disigt avstånd, vajar en ensam amerikansk flagga. Kan man ana ett sarkastiskt brittiskt småleende i mungipan? Det kan tyckas vara en udda blandning, och ibland känns det lite halvt förbjudet att skratta åt hemskheterna, men receptet fungerar. Antonia Bird har en ytterst säker, och i det här fallet lekande lätt, regihand och filmen flyter trots sitt udda ämne smidigt. Att det funkar så bra beror dels på skickliga skådespelare som uppenbart har fått kongenial personregi, och på regissörens och fotografens förmåga att snabbt och effektivt bygga en påtaglig stämning och atmosfär. Man kan bokstavligen känna den fuktiga vinden ute på det öde fortet i Sierra Nevada, där större delen av filmen utspelar sig under det amerikansk-mexikanska kriget i början av förra århundradet. Och man kan känna skräcken, isoleringen och klaustrofobin. [I]Ravenous[/I] är, liksom regissörens tidigare alster, den uppmärksammade [I]Priest[/I] och sorgligt undanskuffade [I]Face[/I], en mörk historia med kännbart homoerotiska drag och en än mer påtaglig lust till filmmediet. Och även om Bird inte var påtänkt som regissör i första skedet så bildar filmen en logisk fortsättning på hennes närmast socialantropologiska undersökning av enstöriga män och deras försök att anpassa sig till en grupp eller ett samhälle som mest liknar en fientligt inställd stridsgarnison.