Pokémon-filmen

Gud gjorde ett styvt jobb när han nedkallade de tio farsoterna på Egypten för att befria "sitt" folk, alltså de förslavade judarna. Frågan är om inte [I]Pokémon[/I] är den elfte hemsökelsen, menad att drabba alla jordens folk som straff för vår självpåtagna slaveri under kommersens gudar. Nog för att det luktar lite illa om Disney-koncernens eviga prylkampanjer med tillhörande reklamfilmer som [I]Mulán[/I] och [I]Tarzan[/I], men [I]Pokémon[/I] tar barnfilmen som marknadsföringstrick ett steg längre. Det började med ett Game Boy-spel, fortsatte med TV-serie, diverse onödiga prylar, som samlar- och spelkort, Nintendo 64, dockor och nu en tecknad film (detta är bara den första filmen, det kommer fler). Våra barn är redan värvade till "andra sidan", [I]Pokémon[/I]-hysterin får alla andra barntrender att blekna - och till ytterligare skillnad från Disneys animerade produkter, som i alla fall är mycket välgjorda och i vissa fall även riktigt sevärda, lär få vuxna kunna ta till sig detta dravel. Animationerna är stela och tråkiga (medvetet så: varför lägga ner pengar och tid på något som ändå kommer att sälja miljarder biljetter?), karaktärerna är smärtsamt könsrollsbevarande och den ackompanjerande musiken av hjärndöd muzaksort. Det finns dock inte så mycket att säga om intrigen - det finns nämligen ingen. Precis som i Nintendo-spelet går det hela ut på att de små Pokémon-djurens tränare/mästare totar ihop sina söta monster mot varandra i envig. Som ett slags muterade samurajer, eller kanske gladiatorer, slåss de tills endast en står på benen, och således skänker sin mästare ära. Strid under ordnade former, på en stadion, är alltså sanktionerat. Därför krävs det lite mental gymnastik för att greppa filmens, på slutet ständigt upprepade tema om att det är dumt att slåss... Men det hela förklaras i följande sanning: [I]Pokémon[/I]-fenomenet är cynism i alla dess former.