Till alla er därute som undrat vad som hänt med Rick Astley sedan Stock Aitken Waterman skickade sin sista sändning axelvadderade begravningskostymer, kommer [I]Oh Happy Day [/I]som ett klart och redigt facit.
Han han flyttat till Jylland och ljudsätter härliga danska filmer om att sjunga och hitta sig själv.
[I]Oh Happy Day [/I]är i alla bemärkelser en väldigt [I]härlig [/I]film. Till 92 procent finansierad med medel ur Ricki Lakes självhjälpsfond för kvinnor som inte vet om att de egentligen är jättefina, har den allt man kan önska sig. Den utspelar sig på landsbygden. Alla närvarande (sånär som på en själsfin svart baptistpastor från Harlem, mer om det senare) är öronbedövande tafatta och ospännande. Dessutom innehåller den trevlig sång.
Det finns en seglivad myt om att danskar är lite mer sofistikerade i sin smak och föredrar skakiga super8-experiment om incest, crack och mongoloida som har ormgrop med varandra. Så är det naturligtvis inte. Mer än en halv miljon danskar har sett [I]Oh Happy Day[/I]. Fullt frivilligt. Precis som sin svenska motsvarighet, Kay Pollaks olustiga självhjälpspekoral [I]Såsom i himmelen, [/I]bygger den - fast under inte fullt så narcissistiskt flagg - på det idiotsäkra receptet att visa tråkiga människor (= identifikation) som genom en yttre, gärna exotisk kraft (= baptistnegern) slutar att vara tråkiga (= härligt).
Ett sätt att attackera [I]Oh Happy Day [/I]är att se den som en rak och otvungen föreningslivsvideo som kunde vara programmerad direkt för Öppna kanalens gospeltimme. Som sådan är den smått fantastisk. Fartig, trevlig och, som all d.i.y-körsång, verkligen från hjärtat.
Tyvärr finns det ett kringverk också, som drar i en helt annan riktning. Ju mer vi får veta om det odugliga körgänget, desto mer utvecklar sig [I]Oh Happy Day [/I]till en andlig peptalk- komedi som aldrig borde lämnat ritbordet. Illa nog är själva genustänket som skulle få manusförfattarna till [I]Alla älskar Raymond [/I]att skämmas ögonen ur sig: alla kvinnor närs av ett sjudande självhat, medan samtliga män i filmen antingen tycker om fotboll/VAM eller är mentalt retarderade.
Det sista kan för all del mycket väl kan gälla hela befolkningen. När filmens förnumstiga maestro Moses Jacksons (utan ett uns av ironi) maler på med outhärdliga positivitetsfloskler, är det som om en professor i teoretisk fysik dragit grunderna i Max Plancks kvantteori för en dagisklass. De är helt förstummade. De har aldrig hört på maken till sådana insiktsfullheter.
25 minuter av [I]Oh Happy Day [/I]låter strålande. Resten får en att vilja slå sönder sin mjälte med en inbunden Maria Scherer-roman.
[I]Premiär 1 juli[/I]Skådespelare:
Regi:
