Neonbibeln

I sina två föregående filmer, Fjärran röster, stilla liv och The long day closes, skildrade Terence Davies sin egen uppväxt i en katolsk arbetarklassfamilj i 40-talets Liverpool. I Neonbibeln har han hämtat underlaget från en relativt okänd roman av den amerikanske författaren John Kennedy Toole (Dumskallarnas sammansvärjning), och handlingen har förlagts till den amerikanska södern. Men det är fortfarande 40-tal, och återigen är det barndomsminnen som utforskas; nostalgiska, spröda och naiva.Den unga pojken David (Jacob Tierney) växer upp på en liten gård med sina föräldrar och moster Mae (Gena Rowlands), en före detta nattklubbssångerska. I den fattiga familjen, drabbad av olyckor och misär, blir moster Mae hans enda lekkamrat och ljusglimt i tillvaron: sång och värme, hopp om glädje. En pastor är på genomresa, utanför bönetältet hänger en bibel av neon, han säger att Gud finns i universum, Gud äger universum. Men inga stjärnor i världen kan rädda David när hans mor blir sinnessjuk efter beskedet att fadern har dött i kriget. Inte ens moster Mae.I hela filmen återkommer det mörka himlavalvet, upplyst av stjärnor och en gigantisk måne. En symbol för världen utanför, bortom småstaden, en längtan efter magi som hela mänskligheten delar. Med hjälp av fotografen Michael Coultier och scenografen Christopher Hobbs komponerar Terence Davies omsorgsfullt ihop små symmetriska konstverk till bilder, och väntar sakta, sakta ut den försiktiga kamerarörelsen. Detaljerna etsar sig fast; på de slitna träväggarna hänger gamla tidningar, på Davids späda axlar ett par jeansblå snickarbyxor; en åldrad och hänförande vacker Gena Rowlands sjunger "My romance".Mot slutet av Neonbibeln tar det långsamma tempot överhand, inte ens bilderna fängslar längre, alla sinnen är övermättade. Den dramatiska upplösningen går nästan spårlöst förbi, och eftertexterna börjar rulla. Men det var vackert så länge det varade.