När solen står som högst

Den vietnamesiske regissören Trân Anh-Hùng har nått stora internationella framgångar med sina tidigare filmer [I]Doften av grön papaya[/I] och [I]Cyklo[/I]. [I]När solen står som högst[/I] är hans senaste långfilm, och även den har fått bred spridning och visades bland annat på årets filmfestival i Cannes. Filmen följer tre systrar: Kahn som lever tillsammans med författaren Kien, Suong som är gift med Quoc, som arbetar med att katalogisera Vietnams flora, och så slutligen yngsta systern Lien som delar lägenhet med sin äldre bror - som hon idoliserar. Under den månad som filmen följer de tre systrarna spricker den inledande, idylliska bilden av deras liv allt mer för att blotta svek, otrohet och livslögner. Allt berättat på ett ändå återhållet och nedtonat sätt, utan några stora åthävor eller gester. Den lågmälda tonen hänger också ihop med Trân Anh-Hùngs största styrka som filmskapare - hans vackra, långsamma och fascinerande bildspråk. Det är i de vackra kompositionerna, vardagssensualismen och de närgångna porträttbilderna man förlorar sig, medan berättelsen i sakta mak flyter fram. Till viss del vinner säkert Trân Anh-Hùng poäng på exotism, att de långsamma, detaljerade skeendena fascinerar för att man som västerlänning finner sig förflyttad till Vietnam - men Trân Anh-Hùng har också en förmåga att göra enkla göromål till detaljerade dramer, fyllda av undertext. Ta till exempel de återkommande morgonscenerna från Lien och broderns hem, ett syskonpar med en viss incestuös laddning mellan sig. För varje morgon har relationen mellan dem förändrats, det syns på kroppsspråk, broderns motionerande och hur de äter frukost. Bara musiken av Lou Reed är konstant.