Mor och son

Alexandr Sokurov har, sedan långfilmsdebuten 1978, gjort omkring 30 spel- och dokumentärfilmer. Fram till 1986 arbetade han i lönndom, hans filmer var förbjudna av den sovjetiska statsmakten och fick inte visas. Numera räknas han, även i sitt hemland Ryssland, till en av vår tids stora och mest egensinniga filmkonstnärer, i landsmannen Andrej Tarkovskijs efterföljd men med en distinkt stil och egna berättelser - inte sällan personliga utsvävelser från välkända romanverk som Dostojevskijs [I]Brott och straff[/I] eller Flauberts [I]Madame Bovary[/I]. För ett tiotal år sedan cirkulerade ett par av Sokurovs spelfilmer på svenska biografer, men sedan dess har ingen av hans filmer förärats svensk distribution (även om filmfestivalerna i Stockholm och Göteborg har varit flitiga med att visa dem). Att så är fallet är inget att förundras över - Sokurov gör knappast filmer som passar in i det vanliga, mainstream-filmutbudet. Därför är det desto roligare att regissörens senaste spelfilm, [I]Mor och son[/I], har lyckats klämma sig in på biorepertoaren - visserligen inte i mer än en kopia, men ändå. [I]Mor och son[/I] är, i sitt andlöst stillastående tempo, en tragisk och poetisk berättelse om kärleken mellan en döende kvinna och hennes vuxne son. De bor tillsammans i ett komplett öde landskap. Hennes sjukdom har tömt hennes kropp på energi och kraft och han matar henne, läser för henne, bär henne runt på en promenad i det obegripligt vackra men ödesmättade landskapet, och hon tar emot hans kärlek och omsorg och återgäldar det med ett lika stort mått av kärlek och ömhet. Stundtals liknar de mer ett älskande par än barn och förälder. Det tar ett tag innan man sveps in i [I]Mor och son[/I], i dess värld och tempo. Filmen fungerar lite som en stunds meditation, och om det tar ett tag att fångas så är det minst lika krävande att ta sig ur filmens värld vid eftertextens Slut. Detta har Sokurov tagit hänsyn till och han låter den sista, tomt blåsvarta bildrutan, vara en lång stund till ljudet av stilla porlande vatten innan han avbryter sin session. [I]Mor och son[/I] vinner sin kraft i sin okonventionella berättarton och ovilja att böja sig för en förmodad publik önskan om attraktioner. Framförallt är det kanske det slående vackra och talande bildspråket som fascinerar. Inspirerad av den tyske romantikern Caspar David Friedrich har Sokurov sökt sig bort från filmkonstens tredimensionella strävan, och skapat platta, något anemiska och betagande vackra tablåer av varje enskild filmbild. Men han nöjer sig inte med det, han verkar vara ute efter något liknande Brechts Verfremdung-effekt när han med hjälp av olika linser och andra enkla hjälpmedel förvränger sina bilder - konturerna är snuddiga, bilderna är sneda eller abnormt utdragna, antingen horisontellt eller vertikalt. Till skillnad från flera andra av hans filmer har Sokurov valt färgfilm till [I]Mor och son[/I], och han har lagt stor vikt vid att finna rätt nyanser i det visserligen grönskande men ändå murriga och dovt färglösa landskapet. Det långsamma tempot - där man reagerar varje gång Sokurovs kamera rör sig - och det sparsamma men genomtänkta utnyttjandet av musik, ljud och dialog stärker upplevelsen av att filmen snarare är en tavla, eller en dröm. Den drömlika känslan förstärks också av att sonen och modern lever i ett obefolkat vakuum. En passerande man (blinka och du missar honom), ett avlägset ånglok som långsamt färdas in i och ut ur bild och ett fjärran segelfartyg är de enda tecknen på att det existerar någonting utanför sonen och moderns värld. Det är i den här världen som Sokurov ber oss träda in, och det vore ett stort misstag att tacka nej till hans inbjudan nu när tillfälle ges. Fotnot: Popcorn-festivalen (28/5 - 4/6) visar fyra av Sokurovs dokumentärer inspelade på video, och i samband med det visar Cinemateket i slutet av maj sex av regissörens spelfilmer.