Monopol

Jag har aldrig tidigare varit speciellt förtjust i varken Galenskaparna, After Shave, deras revyer, musikaler eller filmer. Visst har de i enstaka scener och kanske framförallt musikaliska nummer skapat några oförglömliga klassiker, men som helhet har det varit lite för mycket av att dra ner mössan över öronen, skjuta fram hakan och brassa på. En studentikos buskis som allt för sällan fått mig att skratta.Med sällskapets nya film, Monopol, är jag emellertid övertygad om att en ny era fötts. Monopol är nämligen riktigt bra; det är vasst, syrligt, elakt, men också varmt och gott och hjärtligt. Claes Eriksson, som både regisserat, skrivit manus och musik, närmar sig här de allra bästa vi sett i denna genre av bredare underhållning de senaste 35 åren, nämligen Hasse och Tage och det är definitivt den finaste av komplimanger. Eller rättare sagt: Hans förhållningssätt till materialet närmar sig denna legendariska duos sätt att arbeta. Till skillnad från tidigare filmer har Claes Eriksson denna gång fått historien att hänga ihop men framförallt: Han har slagit av på tempot, tonat ner sina skådespelare och hittat lägen strax under det flås som så ofta kan förstöra de bästa av intentioner. Flaxandet och flaggandet för "Här kommer ett skämt!!" har upphört. Den för komik så viktiga timingen är också bättre än någonsin tidigare, och därmed har han givit det bitvis lysande manuset och den listiga dialogen chans att glänsa i de små värdefulla detaljerna. Monopol är emellertid ingen film att gapflabba till, däremot njuta av, småle åt och prata om efteråt! Den komedi som överlever fyra, fem öl och ett krogsamtal där de inblandade ständigt kommer på nya scener att återberätta, ja den har, som Ingvar Oldsberg så precist uttryckte saken en gång, "framtiden framför sig". Om själva handlingen skall vi inte orda alltför mycket, bara konstatera att det är en rejäl vidräkning med TV i allmänhet och kommersiell TV i synnerhet. Och med en ibland närmast överdriven pedagogik predikar Eriksson om de politiska faror som lurar. Hans mission går så att säga inte att ta miste på. Skådespelarinsatserna är blandade; nivåskillnaderna är alltför stora och några hänger inte alls med, men Peter Rangmar skall absolut ha högsta betyg för sitt stiliga porträtt av mediamogulen Sune Finåker. Mycket bra är också Anders Eriksson och Knut Agnred.Monopol är den bästa svenska komedin på många år och musikalnumret med den steppande regeringen går till filmhistorien.Grattis, jag ger mig. Äntligen.