Mitt namn var Sabina Spielrein

I en källare hittas en koffert med dagböcker och korrespondens mellan Sigmund Freud, C. G. Jung och en ung kvinna - patient och älskarinna till den senare, psykoanalytiker och lärjunge till den förra. Före detta fynd var namnet Sabina Spielrein endast en fotnot i psykoanalysens historia. Hennes egna publikationer hade fallit i glömska, även om hon bland annat var den första som behandlade ämnet barn och psykoanalytiska metoder. Dokumenten i kofferten målar upp ett komplett porträtt av en intelligent och förvånansvärt modern kvinna. Hon skriver "ich war auch einmal ein Mensch", och det stämmer, en intressant sådan. Få fotografier av Spielrein finns att tillgå och rollen dramatiseras av Eva Österberg, känsligt och porträttlikt. I inledningen av filmen figurerar hon i bilder som ser ut som levande målningar och det är mycket vackert. Men det håller inte, filmen blir allt tråkigare att se på och stundtals blir patetiken outhärdlig. Mot en bakgrund av moln ett halvtonat brev och rösten: "Måtte mitt öde bli..." bla bla bla. Spielrein och Jung är moderna, intellektuella människor, karriärister, bundna av förväntningarna från sina respektive familjer och det borgerliga samhället omkring dem. Samtidigt lever de i en romantisk tid, påverkas av Wagners mythos och - särskilt Jung då han senare ballar ur (tycker Freud) eller inspireras (tycker han själv) - av gamla myter, symboler och ödet. De har alltså ett rikt inre liv, som särskilt dagböckerna är en direkt vy av. Det hade varit intressantare att väga den mot deras vardagliga bekymmer än som nu presentera allt i exakt samma tonfall. "Min älskarinna ställde till med en pinsam scen". Jaha. "Min potentielle ofödde son, en semitiskarisk hjälte, Siegfried, inspirerade mig till det här verket." Jaha. Elisabeth Mártons regi tycks arbeta främst för att alla spänningsmoment ska plattas ut. I viss mån måste det vara ett manusproblem; i viss mån kanske dokumentärfilmare är rädda för att deras arbete ska kännas publikfriande hyperdramatiskt, som Discoverykanalen. Men att filmen först några år in i förhållandet nämner att Jung är gift på annat håll är direkt klantigt. Sabinas resa går från psykoanalytiskt skolfall till erkänd forskare, tidvis konkurrerande med exet Jung, och till slut till avrättningen som judinna i händerna på det tyska kulturfolk hon trodde oförmöget till ondska. Att lyckas filma detta helt utan dramatiska motsättningar eller spännande vändpunkter är en otrolig antiprestation.