Mannen som kunde tala med hästar

16:09 23 May 2000
Efter tio minuter av Robert Redfords film, baserad på Nicholas Evans bästsäljare, gör jag en anteckning i mitt block: "Herregud, ska vi alltså sitta i tre timmar och se på tillfrisknandet av en häst som egentligen borde avlivas?" Jag hade fel. Det här är mer än så. Mycket mer än så. Mannen som kunde tala med hästar är en kärleksfilm, en film om människans förhållande till naturen och en film om de existentiella frågorna vem vi är, vad vi vill och var vi hör hemma. Det är storslaget, bedövande vackert foto av Oliver Stone-fotografen Robert Richardson och ett lysande, dramatiskt och inte minst sentimentalt, ta med ett paket näsdukar manus av Eric Roth (Forrest Gump) och Richard LaGravenese, mannen bakom Broarna över Madison County. Men mest handlar det om hästar, eller om en häst, Pilgrim. En 13-årig flicka, Grace (Johansson), mister sin bästa kompis och får ett ben amputerat, vid en olycka under en ridtur. Kompisens häst stryker också med, medan Graces häst blir svårt skadad. Veterinärerna ber att få avliva den, för att den ska slippa lida, men Graces mamma, Annie (Scott-Thomas) vägrar. Hon tar kontakt med Tom Booker (Redford), en ranchägare i Montana som gjort sig känd för att kurera djur som genomgått traumatiska upplevelser. Håll med om att det låter lite fånigt. Men när ni har sett första scenen där Redford möter Pilgrim, så misstänker jag att ni måste vara rätt hårdhudade för att inte bli påverkade. Det hördes mycket snörvel i salongen under den förhandsvisning jag närvarade vid. Robert Redford har alltså gjort film på denna litterära hit. Men han har inte ett ords voice-over med i filmen. Bara det ger honom en eloge. Inget inre funderande när han stirrar in i hästögat, som jag antar (har ännu inte läst boken) att det finns gott om i Evans roman. Redford berättar istället i storslagna bilder. Naturen spelar en avgörande roll och det stora landet i väst har som bekant en del att erbjuda i den genren. En av filmens stora förtjänster är att den tar tid på sig. Den undviker förenklingar. De förändringar som Annie och Grace (pappa Robert, spelad av Sam Neill, blir kvar hemma i New York, annars blev det ju ingen kärlekshistoria) går igenom sker gradvis och motvilligt. Här gör inte minst unga Scarlett Johansson en imponerande rollprestation. Men detta gäller även för Kristin Scott-Thomas, som visar att Oscar-nomineringen från Den engelske patienten var i underkant. Och som man måste jag konstatera att hon gör sig väldigt bra även i cowboyhatt i motljus. Fast, först som sist, Robert Redford. Fårad, rynkig och pojkaktig, och med mycket små medel, fyller han väl upp rollen som Tom Booker. Egentligen en klassisk westernhjälte, lonern som lämnat kvinnorna bakom sig och nu lever för ranchen, djuren och naturen. Chris Cooper, som var så lysande som sheriffen i Lone Star i fjol, sekunderar utmärkt som brorsan Frank och Dianne Weist, här typ 30 kilo tyngre än i Woody Allens filmer, gör en trovärdig ranchhustru. Det här är kort och gott stor Hollywood-film, när den är som bäst. En bra historia, utmärkt dramatiserad, mycket välspelad och emotionell så det räcker och blir över. Kvalitet från början till slut. Omöjlig att inte falla för.
The Horse Whisperer
Skådespelare: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner