Att det finns en särskild plats i helvetet för alla som drabbas av den originella idén att "göra en modern tolkning av Shakespeare" är en gammal sanning vid det här laget.
Att det borde vara lika straffbart att göra en bokstavstolkning av Shakespeare är inte lika känt. Åtminstone verkar det inte så när man ser Justin Kurzels Macbeth. Det är en utdragen historia höljd i gråblått dis, som antagligen skulle göra sig bättre som väggprojektion på valfri klubb med apokalypstema än som faktisk film. Det blir nämligen inte mycket mer än vackra bilder på det skotska landskapet.
Michael Fassbender spelar en ständigt blodig och smutsig Macbeth, gift med den rena och noggrant flätade Marion Cotillard som Lady Macbeth. Hon ger honom ett talande råd – ”look like the innocent flower, but be the serpent under it” – och följer det själv in i det sista. Hon vill bli drottning och hon vill att Macbeth ska bli kung, som bekant, och manipulerar sin make till att göra illdåd efter illdåd för att behålla makten när de väl fått den.
Skådespelarna är bra, det är inte det. Och behövde man inte koncentrera sig så överdrivet mycket på varje replik för att ens ha en chans att hänga med i berättelsen skulle man kunna luta sig tillbaka och mest titta på diset över vidderna och slotten. Men det finns inget driv, inga känslor, inget att engagera sig i under hela filmen. Trots att det knappast borde behövas en spoilervarning i Shakespearesammanhang är det en outsäglig lättnad när – spoilervarning – alla till slut dör.
