Jag skulle kunna skriva den här texten som en helt vanlig recension.
Om hur Gaspar Noés nya, Love, använder sig alldeles för mycket av en irriterande berättarröst som viskar douchigheter som ”living with a woman is like sharing a bed with the CIA”. Om hur slutet är fyrtiofem minuter för långt och ändå otydligt. Om hur uttjatat upplägget ”par är lyckligt – tills en tredje part dyker upp” är. Men också om hur sexscenerna är olika något jag sett på film förut. Hur jag är ganska säker på att jag hör två filmskribenter bakom mig i salongen börja knulla med varandra, hur en äldre man hostar och harklar sig igenom den första sexscenen och sen snabbt lämnar lokalen. Det är sex på film som en och annan feministisk porrfilmsskapare skulle kunna lära sig av.
Men lite drygt halvvägs in i filmen kommer en scen som får mig att sluta anteckna. Ett skynke faller från mina ögon. Den här filmen handlar om mig. Om mig och ett ex. Jag vet inte varför det inte har slagit mig tidigare – allt stämmer ju. Filmmusiken är hans favoritmusik. Kärleksparet på vita duken ser exakt ut som vi. Och nästintill varje enskild scen, replik för replik, sexscen för sexscen, har jag upplevt i verkligheten.
Att den manliga huvudkaraktären säger, elakt, ”jag saknar när du hade hästsvans” och den kvinnliga svarar, mer uppgivet än något annat, ”jag saknar att skratta”. Att de bråkar och bråkar och bara kan vara vänner medan de har sex. De oinspirerade liggen med andra när det har tagit slut.
Och scenen som får mig att förstå det hela, när de går på vernissage och han är för full som vanligt och skämmer ut henne inför hennes konstvänner och den redan förstörda kvällen slutar på polisstationen eftersom han drämt en flaska i huvudet på en man hon haft ihop det med och han säger på väg hem i gryningen: ”Jag försökte bara skydda min kvinna”. I samma ögonblick som armagnacflaskan träffar mannens – som spelas av Gaspar Noé själv – huvud kommer insikten. Det här har ju hänt mig. Jag gråter mig igenom resten av filmen. Den är inte ens särskilt bra. Det spelar ingen roll.
Om jag inte minns fel är Gaspar Noé mitt ex favoritregissör. Det spelar förstås in. Men han är inte min, det är i grund och botten en ganska platt film, en film för fjortonåringar med drömmar om mognare självskadebeteenden än sina egna, en väldigt högkvalitativ porrfilm med lite för mycket bakgrundshistoria. Den råkar bara handla om mig. Och det är så svårt att inte låtsas om.
