En dag kommer unge Shiao-kang (Lee Kang-sheng, som även spelar ena huvudrollen i bioaktuella [I]Hålet[/I]) över en nyckel till en tom och flashig visningslägenhet i Taipei. Han tar sig in som en tjuv om natten, men för sig som om han vore hemma. Han står länge, länge med en rakkniv mot handleden och skär sig, efter mycket övervägande, så att det mörka blodet dripp-droppar ner på mattan i badrummet. Men det finns fler som vill nyttja den tomma bostadens faciliteter och snart kommer lägenhetens fastighetsmäklare May (Yang Kuei-mei, som spelar den andra huvudrollen i [I]Hålet[/I]) dragandes på en nyss uppraggad gatuförsäljare, Ah-jong (Chen Chao-jung, som medverkat i så gott som alla Tsai Ming-liangs filmer), och efter deras gemensamma session i sovrummet stjäl också han en nyckel till lägenheten, som filmen igenom kommer att utgöra en scen för såväl yttre som inre dramatik.
Det är både märkligt och trevligt att [I]Länge leve kärleken![/I] inte gått upp på den svenska repertoaren förrän nu. Märkligt med tanke på att filmen är fem år gammal och har fått mycket uppmärksamhet, inte minst i Venedig där den fick Guldlejonet och det internationella kritikerpriset, men än mer märkligt med tanke på det hallöj som en annan kritikerälskling och taiwanes, Hou Hsiao-hsien, har orsakat. Men liksom med Takeshi Kitanos [I]Sonatine[/I] gäller devisen "bättre sent än aldrig", och [I]Länge leve kärleken![/I] är ett samtida dokument, likväl som en tidlös odyssé över den moderna stadsmänniskans levnadsbetingelser. Kärleken är visserligen inte rosaskimrande eller skarpt och glättigt neonfärgad, men drömmen om det ljuva livet existerar som en ledstjärna, retsamt klar och onåbar bredvid Ah-jong, May och Shiao-kang, och det är just denna dröm, denna självklart mänskliga och patetiska strävan som Tsai Ming-liang vill hylla med ett ömt och snett leende. Kärleken i sig självt är bara ett tomt och klädsamt skal hos tre i grunden väldigt ensamma människor som är centrerade runt en alldeles egen kärna: se mig! Och vi ser. I den nästan dialoglösa filmen med ändlöst långa, ibland nästan stillastående scener, lägger vi märke till var skiftning i ögonen, var darrning på handen - någon har satt en obarmhärtig och beveklös strålkastare på de, egentligen, mest triviala scener och scenarion, men jag är fångad. Jag blir fascinerad. Det är smärtsamt ärligt och det är vagt absurt och humoristiskt. Eller så somnar vi. För en sak går att säga om [I]Länge leve kärleken![/I] och det är att det är film reducerad till sin yttersta spets, film att rata eller att förälska sig i.Aiqing Wansui
Skådespelare:
Regi:
