Kråkor

Det bär mig emot att svära i skrift men min första reaktion när denna drygt timmeslånga, polska tragedi var över löd ungefär: vad fan i helvete ska det här vara bra för!? Men likt många andra filmer som väcker starka känslor växte Kråkor i styrka ju längre tiden gick och en vecka senare satt många av dess bilder som etsade i hjärnbarken. Det handlar om utsatthet, isolering, skriande brist på kärlek och existensiell kris. Som synes inga ovanliga ingredienser ur det globala varandets oändliga tyngd men när de alla, som här, samlas i en och samma person, och denna dessutom råkar vara ett barn, då är det bara att dra ner rullgardinen. Flickan i fråga är nio år, kallas Kråkan, undviks av skolkamraterna, och ignoreras av den mentalt och ofta fysiskt, frånvarande mamman. Pappan har hon inte ens sett. På en av sina många irrfärder i den lilla hamnstaden får hon i en trädgård syn på en liten flicka som är omgärdad av den kärnfamiljsidyll, den samvaro och närhet, som hon drömmer om. Kråkan lockar till sig den lilla flickan och gör ett desperat försök att skapa en egen liten familj. Kråkor suggererar inte bara med barnens utsatthet. Dialogen är korthuggen, på gränsen till stackato, meningar utbyts med ögonkast och framåtrörelsen genereras av möten istället för av vältalighet. Den redan omnämnda svärtan kontrasteras effektfullt av det pregnanta och färgrika fotot från en prunkande natur som jag i min cementerade fördom knappast förknippar med Polen. Filmen är med andra ord mycket suggestiv och det går därför naturligtvis inte att avfärda den bara på grund av dess extremt svarta ton - inte minst eftersom det onekligen finns alltför många exempel ur verkligheten som backar upp relevansen i skeendet. Men det som först gjorde mig så illa upprörd, och som fortfarande får mig att tveka när jag sätter betyget "Bra", är att regissören inte på något sätt låter Kråkans tillvaro förändra sig. Tyngden är total och risken att Kråkan, om hon får växa upp, kommer att ta över mammans förhållningssätt, är överhängande. Detta skildrat i en dramaturgi utan någon som helst utveckling, åt vare sig det ena eller andra hållet, varför svärtan bitvis känns lätt spekulativ - på samma sätt som våldet i en intriglös actionfilm kan göra. Jämförelsen är dock inte helt rättvis eftersom det, återigen, i dagliga livet finns klart fler barn som lider i det tysta, än muskelmän som strimlas av spånmaskiner. Lättrörda föräldrar bör inte glömma att ta med sina valium till biografen.