Senast vi hörde ifrån fejkdokumentärmannen Michael Dowse tog han en titt på två six-packslukande heavy metal-män och deras utsiktslösa vardag i Calgarys förorter. [I]Fubar [/I]var en ovanlig skapelse. Spinal Tapsk, sylvass i detaljerna, men samtidigt vad det lider vacker och finstämd på ett sätt som den här typen av konstruktioner sällan är.
Till sin nya film har Dowse utgått från titelns cockney-fras för att något går mycket mycket dåligt, och målar upp en parodisk bild av kolasnortandets och excessernas Ibiza. Frankie Wilde är ett bedagat dj-svin, som utstrålar ungefär samma fräschör och lyster som Ola Skinnarmo efter 19 månaders handgemäng med isbjörnar på Svalbard. Det kommer därför inte som en överraskning för någon att Frankie snart förlorat fru, skivkontrakt och förstånd.
Jämfört med [I]Fubar [/I]är [I]It's all gone Pete Tong [/I]inte bara gagmässigt svagare - det blir dessutom redan från början lite uppförsbacke att försöka parodiera en verksamhet som sedan länge fallit in i självparodi. Däremot är uppläggen snarlika. Efter att ha klarat av 45 minuters [I]24 Hour Party People[/I]-high life (ibland extremt kul) och gästspel av alla från Paul Van Dyk och Lol Hammond till Carl Cox och Pete Tong själv, övergår Dowse till något mer subtilt. Och krävande. Frankie (en fenomenal Paul Kaye, även känd som tv-skojaren Dennis Pennis) inser efter mycket om och men att han blivit stendöv. Men han kämpar ändå på mot alla odds för att behålla sina positioner i branschen. Han lär sig teckenspråk (av en bedårande tjej). Han photoshopar ljudkurvor. Och han gör en gång för alla upp med den skunkliknande samvetsmonster som uppenbarar sig varje gång han vill lattja lite med droger. Resultatet blir ett slags Ibiza-kulturens [I]Min vänstra fot. [/I]Som kärlekshistoria är det ömt och välspelat. Men det blir samtidigt ganska märkligt som helhet. Inte minst som Frankie hela tiden haft mer av buskis och seriefigur över sig än en karaktär man på allvar kan bry sig om.
Det är ändå intressant att Michael Dowse fortsätter plöja upp ett helt eget spår inom mockumentären. Medan genrens hovleverantör Christoper Guest alltjämt fulländar en typ av briljant hyperrealism där varje retrofrisyr är mätt och vägd av CERN-institutet i Geneve, är Dowse mer intresserad av historier och människoöden.
Det är lovvärt. Det fanns bara inte idéer nog för ett mästerverk den här gången.
[I]Premiär 22 juli [/I]Skådespelare:
Regi:
