I.D.

Om så kallade fotbollshuliganer har det skrivits åtskilliga spaltkilometer. I Storbritannien, som sedan slutet av 60-talet varit huliganismens vagga, har frågan engagerat inte bara journalister och författare, utan också antropologer, sociologer, politiker etc. Vi har kunnat ta del av mycket initierade skildringar, som till exempel den häromåret mycket uppmärksammade Bland huliganerna, av den amerikanske kulturjournalisten Bruce Buford, men också åtskilligt med mindre begåvade alster, framförallt publicerade i brittisk boulevardpress. Självklart har landets supporterkravaller, inom och utanför landets gränser, allvarligt skadat den brittiska fotbollen, både ekonomiskt och sportsligt. Några enkla förklaringar finns inte att tillgå och det finns åtminstone tre, fyra olika ledande skolor inom området. Historiskt sett är kravaller i samband med fotboll inget nytt; huliganismen har följt fotbollen sedan dess födelse i slutet av 1800-talet. Givetvis även utanför Storbritannien. Idag bör man vara på sin vakt i de flesta stora europeiska fotbollsländer; läktarvåld och supporterbråk, inte sällan med allvarliga personskador och till och med dödsfall, förekommer också frekvent i Tyskland, Italien, Spanien, Frankrike, Holland, Belgien. Flera länder i före detta Östeuropa har likaså stora problem. Sverige drabbades på allvar första gången hösten 1970, när IFK Göteborgs supportrar stormade Eyravallen i Örebro i syfte att avbryta den match som skulle flytta ner de regerande svenska mästarna i dåvarande division II. I England har de värsta kravallerna upphört, efter oerhört kostsamma polisiära och politiska insatser (fortfarande är polisens personella insats vid varje engelsk ligamatch närmast ofattbar; ett par hundra poliser per tillställning, plus minst lika många säkerhetsvakter anställda av klubbarna själva). I Sverige kan vi tvärtom skönja en viss uppgång, inte minst på grund av klubbarnas och Fotbollförbundets minst sagt upprörande flathet (se de senaste turerna kring exempelvis Djurgårdens "bestraffning" för höstens domaröverfall). Den brittiska filmen I.D. kommer därför, genom Folkets Bios försorg, som en synnerligen lämplig påminnelse. Här möter vi en grupp polisinfiltratörer vars uppdrag är att söka upp och identifiera ökända bråkmakare. De deltar i förpostfäktningarna på den lokala puben, de finns med i den hårda kärnan på läktarna, och de deltar till och med aktivt i kravaller efter matcherna. Konsekvenserna, i åtminstone ett fall, blir förödande.Det är en väl iscensatt berättelse, som med skärpa och trovärdighet gestaltar både supportrar och huliganer. Särskilt några masscener är psykologiskt suggestiva, upphetsande och adrenalinalstrande på ett sätt som inte ligger verkligheten långt efter.Tyvärr öppnar sig filmens sista 25 minuter för några grova förenklingar, men som helhet är det oroväckande och engagerande. Det är definitivt ett film för alla svenska fotbollsintresserade och för ansvariga inom både klubbar, förbund, polis och sociala myndigheter. Och det är en mycket bra nystart för en debatt som i Sverige hittills endast seriöst förts av några enstaka sportkolumnister. Det är inte enbart ett "samhällsproblem", som Fotbollförbundets naive ordförande Lagrell titt som tätt hoppar upp och påpekar, som om idrottsrörelsen på något märkligt vis stod bredvid den övriga samhällskroppen, höjd över all misstanke. Filmen I.D. ger inga färdiga svar på frågorna varför, hur - och vad att göra? Men en kraftig väckarklocka är det - fem i tolv. Innan det går för långt också här i landet. Det finns åtskilligt som pekar på att årets allsvenska i fotboll delvis kan komma att domineras av säkerhetsfrågor och supporterbråk.