I sanningens namn

Regissören Edward Zwick (Ärans män och Höstlegender) är ingen vän av det småskaliga berättandet. Hans signum är istället det storslagna, det episka, oftast laddat med patriotism, ära och morske män (hans intriger hyser alltid minst en pluton soldater). Samma sak denna gång. Här har dock Zwick, som tidigare rört sig i bekväm dåtid, förlagt sin exkursion in i mannens/soldatens medvetande till färsk nutid. Närmare bestämt Gulf-kriget och dess efterdyningar. Vilket skapar vissa problem; ty av samma anledning som en stå-upp-artist inte gärna skämtar om nyliga tragedier, är det (som icke troende) svårt att köpa ett alltför ivrigt och ensidigt flaggviftande kring en konflikt som på sätt och vis fortfarande pågår. Inledningen, där ärke-präktige Denzel Washingtons figur, Överste Serling, ber en bön med sina mannar, tittar upp mot Kuwaits natthimmel och sedan utbrister "Lets kill 'em all!", är en kalkon i sig och lovar mycket inför resten av filmen. Riktigt så illa blir det dock inte, men nästan. Det visar sig att det inte är själva krigandet som är berättelsens röda tråd utan vem som gjort vad, och varför. Serling, som av misstag själv sprängt en av de egna stridsvagnarna och därför blir förpassad till skrivbordstjänst, får efter kriget i uppdrag att undersöka om den i strid omkomna Kapten Walden (Meg Ryan) är värd den hedersmedalj regering och militärstab vill tilldela henne. En kvinnlig hjälte ger pressen något att gotta sig åt och får dem kanske att glömma krigets många oegentligheter. Det antyds här, så smått, att allt kanske inte gick helt rätt till i öknen och att den effektiva nyhetscensuren inte helt och hållet rimmade med grundlagen, men sedan förläggs, som brukligt, konflikten på en mer personlig nivå: visst det fanns några rötägg men annars var det en rättvis kamp.Inget nytt på västfronten alltså, förutom då att Zwick har valt ett lite annorlunda berättargrepp. Inspirerad, får man anta, av Akira Kurosawas Rashomon demonernas port, låter han fyra soldater berätta sina olika versioner av omständigheterna kring Maldens, eventuella, hjältedåd. Vilket följdaktligen ger Meg Ryan chansen att klä sig i diverse olika gestalter från väldigt macho till gråtande våp, och samtidigt visa alla klentrogna att hon faktiskt kan annat än att se gullig ut. Men en god dramaturgisk idé innebär självklart inte automatiskt fri lejd till kvalite'. Scener med elakt skrattande och vilt skjutande irakier och kraschande helikoptrar kan med en viss ansträngning sväljas en gång men efter fjärde gången är det minst sagt svårt att behålla intresset.Som värvningsfilm inför USA:s nästa Save the World-tour fungerar I sanningens namn dock säkert bra.