I Called Him Morgan

Calle Wahlström 15:16 29 Mar 2017

Calle Wahlström efterfrågar ett än jazzigare handlag i Kasper Collins kompetenta äktenskapskrönika om jazzlegendaren Lee Morgan och hans hustru tillika mördare Helen.

Låt oss vara på det klara från början, trots sin jazziga ton handlar Kasper Collins dokumentär I Called Him Morgan aldrig så mycket om Jazz. Det är en film om honom, musikern, Lee Morgan. Om henne, Helen, hans fru (de ingick ett så kallat common law-äktenskap), som skulle skjuta ihjäl honom en snöig februarinatt 1972 på jazzhaket Slug’s. Och det är en film om dem.

Visst finns den där hela tiden, musiken, vibrerande, snyggt svängande och vemodigt ominös på soundtracket och i arkivbilder. Många bilder förser också filmen med ett lyster och cool som på ytan andas jazz. Blue Noteprofilen Francis Wolffs stillbilder från Morgans inspelningar i bolagets studio är särskilt fina medan rörliga arkivbilder tyvärr drabbas den pixliga upplösning som tycks ha blivit standard när dokumentärfilmare gräver i vad jag förmodar är digitaliserade arkiv. (Samma problem märks av i Citizen Schein som gick upp på biografer tidigare i mars, men är kanske en försvinnande detalj för generationer vana vid YouTube och andra streamingtjänsters varierade bildupplösning).

Musiken förklarar varför just den här historien måste berättas. Lee Morgan var en stjärna. Som tonåring fick han en prominent plats i Dizzy Gillespies band. Några år senare kan han höras på John Coltranes Blue Train och som medlem i Art Blakeys Jazz Messengers tillsammans med bland andra polarpristagaren Wayne Shorter. Den senare medverkar också i filmen.

Visst nämns det att Lee kunde berätta sin historia musikaliskt när vänner och medmusiker, vittnen till och kvitton på hans prominens, passerar i revy bland filmens talking heads. Men mycket mer än så blir inte sagt om musiken, soundet eller dess innebörd.

Det var efter att Lee blivit kickad från Blakeys band som han träffade Helen. Heroinet hade tagit över hans liv och ingen ville spela med honom. Således är det också berättelsen om hur hon fick honom, som hon kallade Morgan, på fötter igen.

Det är i Helen filmen hittar sin röst. Eller ska vi säga att Collin funnit hennes röst. 1996, bara en månad innan sin död, intervjuades Helen av läraren och jazzentusiasten Larry Reni Thomas. Tack vare den senare får vi även ta del av Helens biografi, och när hennes åldrade stämma ljuder från ett medfaret kassettband gör den mer avtryck än någon av Lees klädsamt rörda medmusiker.

Det är medan det vita kassettbandet rullar, eller i Bradford Youngs (Arrival) stämningsfulla bilder från ett snöigt New York (fotade på 16 mm!), som I Called Him Morgan når fram på allvar. Men när det jazziga, nästan essäistiska uttrycket får träda tillbaka återstår det mer konventionellt dokumentära, men ändock en mycket sevärd och kompetent film – så länge din nyfikenhet triggas mer av Lee Morgans död och privatliv än hans musik.

Genre: 
Manus: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Hypnosen

"Ernst De Geer har liknande problem som Ruben Östlund - satiren eller våra tillkortakommanden blir aldrig speciellt tydliga eller särskilt jobbiga att se."