Det börjar ganska bra. När Helena Bergströms gynekolog Elisabeth och Maria Lundqvists p-lisa Gudrun för första gången möts finns det viss nerv, humor och humör i scenen, och i samtalet mellan Gudrun och dottern om kvällens TV-tablå visar Maria Lundqvist återigen att hon är en av våra allra bästa skådespelerskor. En mycket rolig scen som är filmens solklara höjdpunkt. Men så stöter de två ihop igen under en gynundersökning och snart ger de sig ut i stockholmsnatten för att rulla hatt och göra stan osäker i jakten på en riktigt karl. De hänger uteslutande på hippa "Heartbreak Hotel" med ett huvudsakligt klientel kring tjugoplus och en DJ med förkärlek till Nanne Grönwall och X-models. Där någonstans spills trovärdigheten ut över den glittriga dansstassen.
I de fantastiska radiospotarna för Adressändring med Pernilla August och Mikael Persbrandt, berättar Persbrandts Leif om den gången då han för alltid slutade dansa:"Jag såg reflektionen av mig själv i ett altanfönster på en fest en gång och sedan den dagen dansar jag inte mer". Gud, så jag önskar att "Heartbreak Hotel" bestod av åtminstone ett par altanfönster. För det är verkligen alltid lika genant att se människor liksom försöka dansa. Särskilt till "Kom och håll om mig". Även om man är lika ärtig som Helena Bergström.
Och när man inser att det gått alldeles för lång tid sedan man brydde sig om huruvida någon av karaktärerna fick ett piano över sig eller inte, då kommer den. Scenen som man alltid väntat på utan att veta om det. Scenen där Jill Johnsson i rollen som sig själv provar knasiga hattar i en butik i London. Länge. Till musik. Minns inte vilken, men kan mycket väl vara Nanne det med.
Och så frågar jag mig: När ska Colin Nutley ge upp det dramaturgiska greppet att först visa hur något burleskt/pinsamt/komiskt sker för att sedan klippa till de inblandades hysteriska skratt dagen efter när de tänker tillbaka på vad de "ställt till med"?Heartbreak Hotel
Det börjar ganska bra. När Helena Bergströms gynekolog Elisabeth och Maria Lundqvists p-lisa Gudrun för första gången möts finns det viss nerv, humor och humör i scenen, och i samtalet mellan Gudrun och dottern om kvällens TV-tablå visar Maria Lundqvist återigen att hon är en av våra allra bästa skådespelerskor. En mycket rolig scen som är filmens solklara höjdpunkt. Men så stöter de två ihop igen under en gynundersökning och snart ger de sig ut i stockholmsnatten för att rulla hatt och göra stan osäker i jakten på en riktigt karl. De hänger uteslutande på hippa "Heartbreak Hotel" med ett huvudsakligt klientel kring tjugoplus och en DJ med förkärlek till Nanne Grönwall och X-models. Där någonstans spills trovärdigheten ut över den glittriga dansstassen.
I de fantastiska radiospotarna för Adressändring med Pernilla August och Mikael Persbrandt, berättar Persbrandts Leif om den gången då han för alltid slutade dansa:"Jag såg reflektionen av mig själv i ett altanfönster på en fest en gång och sedan den dagen dansar jag inte mer". Gud, så jag önskar att "Heartbreak Hotel" bestod av åtminstone ett par altanfönster. För det är verkligen alltid lika genant att se människor liksom försöka dansa. Särskilt till "Kom och håll om mig". Även om man är lika ärtig som Helena Bergström.
Och när man inser att det gått alldeles för lång tid sedan man brydde sig om huruvida någon av karaktärerna fick ett piano över sig eller inte, då kommer den. Scenen som man alltid väntat på utan att veta om det. Scenen där Jill Johnsson i rollen som sig själv provar knasiga hattar i en butik i London. Länge. Till musik. Minns inte vilken, men kan mycket väl vara Nanne det med.
Och så frågar jag mig: När ska Colin Nutley ge upp det dramaturgiska greppet att först visa hur något burleskt/pinsamt/komiskt sker för att sedan klippa till de inblandades hysteriska skratt dagen efter när de tänker tillbaka på vad de "ställt till med"?
