Hannibal

Att göra uppföljare till kassasuccéer är ett kapitel för sig - [I]Hannibal[/I]s regissör Ridley Scott har gjort det enda raka och gått sin egen väg, gjort sin egen grej. Resultatet är en film som skiljer sig från [I]När lammen tystnar[/I] i såväl stil som stämningar och estetik. I sakta mak, och med Scotts karakteristiska visuella grepp så följer vi Hannibal Lecter och Clarice Starlings märkliga förhållande. Genom övervakningskameror, brev och telefonsamtal håller de sitt distansförhållande vid liv - någonstans i gränslandet mellan respekt, äckel och kärlek. Att det blev just Ridley Scott ([I]Gladiator[/I], [I]Blade Runner[/I]) som tog på sig regissörsansvaret är nog också filmens räddning. Han tillför tillräckligt mycket i bildberättandet att det dröjer ett tag innan man märker hur tunt manuset egentligen är. För trots Lecters och Starlings ständiga katt och råtta-lekar och den bisarra avslutande middagen, så fördjupas vår bild av de två enstöringarnas förhållande inte. Det kvarstår som abstrakt, ja nästan ännu mer mystifierat än tidigare. Och här finns också filmens problem -större delen av filmen upptas av två personer som nästan aldrig möts, och vars förhållande i allra högsta grad är filosofiskt. Utan en bihandling lika stark och driven som den om seriemördaren med skräddarambitioner i [I]När lammen tystnar[/I] så blir tempot oundvikligen lite för lågt. Den rollkaraktär man fört in- krymplingen Mason Verger, ett av Hannibals offer - är helt enkelt inte tillräckligt skräckinjagande., Trots att han inte har något ansikte, utan bara en köttig massa -- och trots att han vill använda Lecter som utfodring åt en flock vildsvin. De som läst boken, eller hört förhandssnacket kring filmen är förstås mest spända på vilka bestialiteter som ska visas på bild. Trots att det ibland sprutar både en och två hinkar blod över bioduken är våldet utfört med stil och smak -- lite på samma sätt som Lecters kannibalism är både raffinerad och världsvan, trots att han plockar råvarorna från sina offer medan de redan lever. [I]Hannibal[/I] är alltså en vacker, men brutal film. Inte i klass med [I]När lammen tystnar[/I], men inte heller en ordinär uppföljare - utan ett verk som med sin egen helgjutna estetik mer än väl står för sig själv.