För något år sedan beslöt ett franskt produktionbolag att utnyttja den visionära och, kan man tänka, kommersiella aspekten av tusenårsskiftet genom att producera tio filmer av tio olika regissörer från hela världen. Det enda gemensamma var temat: skiftet till det nya millenniet. [I]Hålet[/I] är den taiwanesiske regissören Tsai Ming-liangs (vars [I]Länge leve kärleken![/I] går upp på svenska biografer i oktober) bidrag.
Och Tsai Ming-liang bryr sig tack och lov inte ett skvatt om vad som kommer att hända med de stackars datorsystemen. Det är den allra sista veckan år 1999, i ett ödsligt, ständigt skyfallsregnigt storstadsområde nånstans i Taiwan. Det stora hyreskomplexet har tömts på människor eftersom det infekterats av ett nytt, skrämmande virus. Kackerlacksfebern gör människor till ljusskygga, krälande varelser, inte olika just kackerlackan. Endast två personer finns kvar i området, en man och en kvinna. Han bor i lägenheten över hennes, och i hans golv, följaktligen hennes tak, finns ett knytnävsstort hål som en slarvig rörmokare lämnade efter sig. Genom det hålet förhåller sig de båda hyresgästerna till varandra - som främlingar visserligen, men som främlingar med ett växande, men oförlöst, intresse för varandra. Alltmedan regnet bara öser ner och hotar att ödelägga deras drypande våta lägenheter.
Det är ingen ljus framtidsbild han presenterar, Tsai Ming-liang. I ett utstuderat långsamt tempo målas en miljö och stämning upp impregnerad av tung trötthet. Hans bildspråk är utpräglat och talande, replikerna desto mer tunnsådda. Mannen och kvinnan pendlar mellan uppgivenhet och en stumt desperat kamp för överlevnad.
Detta 1999 kontrasteras med kvinnans drömmar á la flärdfullt oskyldig femtiotalsmusikal, i glittriga sekvenser där hon mimar till den kinesiska storstjärnan Grace Changs sånger. "I millennieskiftet ska vi vara tacksamma att vi har Grace Changs sånger att lyssna till", är Tsai Ming-liangs något kryptiska slutcitat.
Det är talande, för samtidigt som han inte hyser något större hopp om utvecklingen, eller om människors möjlighet att nå ut ur sin egen ensamhet in i någon annans, så är [I]Hålet[/I] en humoristisk och inte så svårsmält film som man, med fog, kan frukta. Hopp finns, nämligen. Även om slutscenen är mer fantasi än verklighet så har åtminstone inte viljan att nå varandra dött. Och misären kanske har en botten trots allt.
[I]Hålet[/I] är visserligen en parentes i Tsai Ming-liangs regiskap - som för övrigt är ett av de mest spännande just nu - men det är en parentes i fetad stil som dessutom innesluter en dagsaktuell kommentar. Mer än man kan säga om de flesta filmer.Dong
Skådespelare:
Regi:
