Det hanns inte med någon pressvisning, så den här filmen såg jag på video, hemma i soffan. Eller rättare sagt, uppkrupen långt upp i soffan. Med några av de mest osammanhängande anteckningar jag någonsin skrivit under en film. Blocket är mest fullklottrat med fula ord. Skalpell! Hälsenan! Elchocker! Fuck! Fuck! Fuck! Fuck!
Det var länge sedan en film så konsekvent fått mig att tappa fattningen. Genom att hela tiden ta nya och tragiska vändningar. Genom fokuserat ultravåld. Och en desperation skildrad genom stillsamma understatements.
[I]Hämnarens resa[/I] handlar om en ung, dövstum man som försöker få ihop pengar till en njurtransplantation åt sin dödssjuka syster. Han jobbar på fabrik, försöker sälja kroppsdelar till några otänkbart sleaziga organbrottslingar, och kidnappar slutligen sin förra chefs dotter i ett desperat försök att tjäna lite deg. Allt misslyckas, och varje ödesdigert val leder honom och hans närmaste allt längre ner i misären.
Genom hela filmen går en stillsam, makaber och svart humor, som bara punkteras med korta utbrott av ohejdad brutalitet. Aldrig på något fnissigt kultmärkt eller Tarantino-överlastat sätt, utan bara med det våld som historien kräver. Sympatier har man till sist inte för någon i filmen, alla fattar ständigt felaktiga beslut, samtliga med fruktansvärda konsekvenser. Hämnd tas ut, men ingen når försoning.
Sådär i förbifarten finns det också en politisk udd. Den ensamma revolutionärstjejen som helt ensam driver en terrororganisation, och sitter och formulerar dödsdomar på sina egenhändigt utformade flygblad. Scener som utspelas på utbombade halvfärdiga byggen och i slummiga bostadsområden där minsta ljud hörs genom de papperstunna väggarna. En familj som begår kollektivt självmord i brutalkapitalismens efterdyningar.
Jag tänker lite på Takeshi Kitano och [I]Hana-bi[/I]. Här finns samma kombination av den tungsinta, tysta och långsamma asiatiska filmen, men korsat med actionfilmens ohyggliga våldsamheter invävt i djupt tragiska berättelser. Inramat av ett bildspråk och ett foto som i sig är en upplevelse. Det här är helt enkelt en av årets starkaste filmupplevelser för mig.
Skådespelare:
Regi:
