Gudomligt ingripande

På en gata i Nasareth hatar alla grannarna rutinerat och innerligt varandra. Vid en vägspärr vid Ramallah trakasseras palestinierna metodiskt av israeliska soldater. Julgubben blir knivhuggen i magen och en förälskad man har väggarna fulla med post-it-lappar, som en storyboard över sitt liv. Det finns nog inget land i världen där Elia Suleimans andra långfilm skulle kunna recenseras endast på sina filmiska meriter. Politiken finns ju där, han säger också själv att han är en filmare i krig. Och det finns ett verkligt behov av bilder från en vardag i Mellanöstern. Sådana ger ju inte nyhetsmedierna. Till och med reportage om just det "vanliga livet" peppras alltid av frågor om Konflikten, som om dagar då ingen dör i de intervjuades kvarter vore stora undantag. Den här filmen utspelar sig, trots en hel del soldater, skottlossning och en exploderande tank, i mellanrummet mellan politisk verklighet och mänskliga tragedier. Ja, eller, det är ju inte helt säkert. Filmkaraktärernas handlingar och reaktioner innehåller svårtydda signaler. Det är inte alltid uppenbart vad som egentligen är meningen när en man kastar in sina sopor på granntomten, blåser upp en Arafat-ballong eller slår sönder en nyss reparerad vägstump med en slägga. Antagligen beror min osäkerhet främst på en kulturskillnad i kropps- och symbolspråk. Men dessutom består filmens hela första halvtimme av korta episoder som bara ytligt berör huvudberättelsen. Vardagen på den här gatan följer inte någon allmänt känd logik. Invånarnas känsla av maktlöshet kanaliseras i aggressioner och kontrolleras genom strängt återkommande rutiner. När det av vägspärren åtskijda kärleksparet sent omsider introduceras är publiken förvirrad till frihet och kan välja själv huruvida huvudpersonerna är aktiva soldater eller aggressiva dagdrömmare. Det finns många minnesvärt surrealistiska och svarta ögonblick, inte minst den plötsligt uppdykande hjältemodiga palestinska super-ninjan, men störst intryck gör regissören själv i huvudrollen. Han sitter alldeles stilla och väntar på sin älskade, med ett förstenat ansikte, det som alla i filmen bär för att stå ut. Han visar ingenting av oro eller smärta när han alldeles tydligt rämnar inuti. Det är en närbild att bära med sig hem, en som kommer att kännas mycket obehaglig i hjärtat nästa gång någon dör i Ramallah på Aktuellt.