Biografen Fågel Blå, den lilla distributören Polfilms forum i Stockholm, hyser för närvarande den mycket sevärda och absurda norska filmen Eggs som berättar om två gamla bröders liv och leverne i en öde stuga i ett öde landskap. Denna fiktion får nu på samma biograf en svensk, dokumentär, pendang med titeln Gubben i stugan (de som tycker sig känna igen titeln har inte drabbats av en déjà vu filmen visades nämligen i SVT för inte så länge sedan). Nina Hedenius har under ett helt år följt en ensam gammal mans vardag i ett litet torp i Dalarnas finnskogar. Han utför sina ritualer med vana och noggrannhet; hämtar vatten, skopar vatten, silar vatten, eldar i kaminen, kokar kaffe, mal kaffet i gammal kvarn, spisar hambo på en lika åldrig vevgrammofon. Och sover.Vi vet ingenting om honom, Hedenius pratar inte med honom och han pratar inte med oss. De enda rösterna som hörs är de från radion. Meningen är nog att skogens dundrande tystnad ska tala för sig själv och det gör den också, till en början, men när vi har blivit en halvtimme äldre och det på filmen fortfarande bara har gått två månader inser man att detta kommer att bli en ganska så seg historia.Det stumma anslaget är udda och tanken god, vi kanske behöver stilla vår hunger efter information och istället stanna upp och beskåda och begrunda men jag vill påstå att detta inte var det rätta tillfället att tiga. Som det är nu blir det hela snarare en nostalgisk blick på hur man förr i tiden skötte sitt hushåll än en lockande levnadsbeskrivning. När kameran går in i närbild på ett släktfoto återväcks mitt vid det laget ljumna intresse: Vilka är det där? Var är de? Döda? Antagligen. Men vems är barnet på färgfotot? Det lever väl? Då går Ragnar och hämtar vatten igen.
Skådespelare:
Regi:
