Greenfingers

En lördagskväll hemma känns rätt för mig bara om jag får grotta ner mig i soffan med en brittisk kriminalserie. Jag gillar dem allihop, [I]Morden i Midsummer[/I], [I]Dalziel and Pascoe[/I], den ruggiga [I]Prime Suspect[/I]. Och även om [I]Greenfingers[/I] strängt taget inte är en film om brott utan en film om straff, påminner den mig om dem alla tre, tack vare rollbesättningen och den allmänt mysiga stämningen som brittisk landsbygd och herrgårdar i gassande solljus framkallar. Den paddliknande Warren Clarke (som ju spelar Dalziel) är en sliten direktör i ett progressivt fängelse dit huvudpersonen Colin Briggs (Clive Owen) blir förflyttad. Owen är som en något mindre Vinnie Jones, faktiskt är hela Greenfingers som en snällare version av Jones fängelsefilm Mean Machine från tidigare i år. Där lirade de brutala fångarna fotboll. Här anlägger de en trädgård och blir så inspirerade att de börjar drömma om att delta i en trädgårdsutställning. I rollen som blomstergurun Georgina Woodhouse får Helen Mirren spela den absoluta motsatsen till Jane Tennyson (Prime Suspect) och alla andra hårdkokta superkvinnor hon gestaltat genom åren. I Laura Ashley-look med stora hattar och plastigt leende är hon läskigare än någonsin och man kan se hur hon njuter. Säkert är rollen en ond pastisch på kända trädgårdspersonligheter i England, okunnig om sånt associerar jag till det amerikanska housekeepingfenomenet Martha Stewart och det är lika roligt. Naturligtvis ska en blomfilm också innehålla en kärleksberättelse. Här drivs den intrigen när mördaren Briggs möter Woodhouses blyga dotter Primrose (Natasha Little). Det borde vara tråkigt och direkt nyskapande är det nu inte heller, men Joel Hershman som skriver och regisserar kan göra mycket med små medel. Han låter paret själva inse, att situationen faktiskt kompliceras av hennes motvilja mot trädgårdsbranschen och hans livstidsstraff. Hershmans karriär har nog bara börjat. Detta är en ganska förutsägbar historia och tidvis blir det väldigt tydligt att budgeten varit snål. Men om man ger rullen en chans blir man till slut ohjälpligt charmad av skådespelarna, som på något sätt får botgöring genom odling att kännas helt plausibelt. Efter filmen plågas man i veckotal av vaga impulser att byta krukor hemma eller köpa en coffeetable-bok med vinnarträdgårdarna från Hampton Court. Och blir lite varm vid tanken - inte helt fel till midvinter.