Get out

Calle Wahlström 03:27 19 Apr 2017

Komikern och manusförfattaren Jordan Peeles kritikerhyllade regidebut Get Out utmärker sig som en sällsynt lyckad korsbefruktning av skräck och politisk satir riktad mot det vita liberala medelklassamerikas idé om tolerans.

För en stund påminner upplägget i Jordan Peeles Get Out om Stanley Kramers Gissa vem som kommer på middag?, där en vit flicka från det liberala (övre) medelklassamerika till sina föräldrars chock presenterar sin svarta fästman. Redan när det begav sig kallade kritiker Gisssa vem som kommer på middag? för daterad. Dels fick filmen sin premiär sex månader efter att USAs högsta domstol hävt lagarna mot äktenskap mellan svarta och vita i fallet Loving vs. Virginia (ett kapitel i USAs medborgarrättshistoria som nyligen skildrades fint i Jeff Nichols Loving). Men framförallt handlade kritiken om att fästmannen, en välrenommerad läkare spelad av Sidney Portier, framstod som flera nyanser för vit för att uppröra några blivande svärföräldrar.

Femtio år senare riktar Peele sin satiriska udd mot just den vita välmenta hållning Kramers publiksuccé kommit att förknippas med. När Chris (Daniel Kaluuya) i Get Out presenteras för sin vita flickväns föräldrar är de till en början långt mer omfamnande än Katharine Hepburn och Spencer Tracy i Gissa vem som kommer på middag? Med öppna armar utbrister Bradley Whitfords Dean i ett pappapinsamt ”my man” och bedyrar dotterns nya kille att han utan tvekan röstat på Obama en tredje gång hade det bara varit möjligt.

Men det politiska kallpratet känns snart påklistrat i och med närvaron av familjens svarta hembiträde (Betty Gabriel) och trädgårdsmästare (Marcus Henderson). Särskilt som deras märglösa hövlighet får Portiers läkare att framstå som Denzel i Training Day. Det om något får Chris att börja ana oråd och den dråpliga genansen kring middagsbordet är snart förbytt mot kallsvettig noja. Det är en sällsynt lyckad korsbefruktning av skräck och politisk satir.

Om satiren riktar sig mot det vita liberala Amerika befattar sig skräckinslagen med det våld som utövas mot svarta kroppar, både fysiskt och bildligt, samt dess ideologiska bevekelsegrunder. Filmens enda egentliga problem är att dess poänger aldrig blir särskilt konfrontativa. Visst dröjer sig obehaget i den rasistiska våldshandlingen kvar. Men det hypnotiska hopkoket, ett samtida destilat av Dr. Caligaris kabinett och Svart mystik, renderar förövarna lika opersonligt hjärntvättade som sina offer i filmens mer förutsägbara andra hälft. Utstuderad ondska och vardagliga fördomar avhumaniseras i ett och samma drag. Således kan de vita liberaler som inledningsvis fått sig en känga bekvämt sjunka tillbaks i biofåtöljen, tänka att sån är inte jag, och flina förnöjt när Chris tar ut en blodig hämnd mot sina antagonister.

Get out är helt enkelt inte fullt så vass som en enad amerikansk kritikerkår gjort gällande. Men kanske förklarar försiktigheten delvis filmens utbredda popularitet bland valda delar av publiken så väl som kritiker. Att stanna där vore dock både cyniskt och orättvist, för i övrigt hör Get out till det mest underhållande och uppfriskande du kan se på bio just nu.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
1 Visa kommentarer (1)

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler filmrecensioner