"Maybe I shot the videotape so I wouldn't have to remember it myself," säger barnkalasclownen David Friedman om ett band vi precis har fått se i dokumentären om hans familj. Hans videodagbok från åttiotalet är värst. Den yngre upplagan av David tittar in i kameran och säger gråtande att det här är privat, mellan honom och honom själv, och om vi inte är han ska vi stänga av bandet. Det kan man inte på bio, ens när man har lust. Dokumentärfilmaren Andrew Jarecki tar obehindrat oss in djupt, djupt i den intima och tragiska berättelsen om dataläraren Arnold Friedman som anklagas för pedofili, och den bisarra och hysteriska rättsprocessen som sliter hans familj i stycken.
Fånga Friedmans är den mest överväldigande bioupplevelse jag har haft på flera år. Utan att någonsin hänfalla till shockumentärens logik lyckas den filmdebuterande Jarecki spåra alla aktörerna i en tjugo år gammal förortstragedi och få dem att tala. Domare, poliser, familjemedlemmar, grannar. Dataeleverna som kanske var Arnold Friedmans offer. Deras föräldrar. De som trodde på hans oskuld och de som var säkra på att han var monstruös.
Efter sex veckor i häktet fick Friedman återvända hem för att förbereda sig för rättegången. Familjen var uthängd i media, mamman tvekade om Arnolds oskuld, och dessutom var också en av sönerna anklagad för övergrepp mot faderns elever. De infekterade familjegrälen dokumenterades grundligt av sönerna på kassettband och video. Detta privata material är unikt, ärligt och rått, och Jarecki använder det effektivt och respektfullt.
Strukturellt och visuellt är [I]The Friedmans[/I] så perfekt att jag ett tag misstänkte att den kanske var en genialisk spelfilm, en Fyra nyanser av American Beauty förklädd till Osbournes. Att den faktiskt är dokumentär är hisnande, ett existensberättigande för formen som är lika långt från Michael Moores skräniga vänstertabloidismer som från den historiska dokumentärens kontrollerade panoreringar över svartvita fotografier. Den förtjänar att ses på bio, och sedan på nytt i public service-tv för att påminna oss om vad vi riskerar att förlora om de utrotningshotade dokumentärkonstnärerna försvinner.
Utan att ta ställning i skuldfrågan gör Jarecki film om våra rädslor, rättssystemets brister och de band vi vill ska vara starka och heliga. Arnold Friedman är ändå död numera. David är New Yorks mest framgångsrike barnkalasclown och fortfarande övertygad om att fadern var oskyldig. Hans clownkostym har rutiga töntbrallor och stora glasögon, som en datalärare på åttiotalet. Dataläraren av den sorgliga skepnaden. Det är storartat.
Capturing the Friedmans
Regi:
