Flykten från Jante

"Men allt började i Jante." Klipp till en glödande järnklump som sakta men mycket säkert dunkas platt av en stor balk (jag saknar tyvärr gällande terminologi för att beskriva aktiviteten i ett järnverk). Här handlar det om Jante-lagens förste uttolkare, den danske, sedemera norske, författaren Aksel Sandemose. Symboliken i nämnda scenväxling är onekligen tydlig men ändå stilla humoristisk. Och lätt rå. Precis som resten av filmen. En berättelse om en världsberömd skandinavisk författare skulle lätt kunna falla i det Skansen-dike där [I]Magnetisörens femte vinter[/I] ligger och slickar sina sår. Men här är de flärdfulla kreationerna, den mässande tonen och det litterära anslaget bannlysta. Visst finns tidvis en lätt studiokänsla, en snål bildbeskärning sannolikt orsakad av en tajt budget, men framförallt härskar en i sammanhanget befriande småskalighet. Här berättas en bra historia, rakt på sak, om och av morska män med grötrester i skägget. Aksel Sandemoses alter ego, den tafatte och blyge Espen Arnakke, är född och uppvuxen i byn Jante där högmod alltid spås gå före fall. Espen flyr hemmet och en säker men inte alldeles ljusnande framtid i det lokala järnverket, tar jobb på ett litet skepp och når efter många umbäranden en liten gudsförgäten fiskeby i Newfoundland. Och det är här någonstans som han träffar Eva och, påstår han, dödar en man. Norske regissören Nils Gaup (bl a [I]Vägvisaren[/I]) berättar på (minst) tre olika tidsplan, alla dirigerade från filmens nutid, 1932 i Oslo, där den unge men ej så lyckade författaren Espen tar ett nytt tag i skapandet. Det gäller att skriva utan förbehåll, inser han, att ingenting undanhålla; först då blir det till bra, blödande konst. Han återger sin levnadshistoria och rör sig i allt snävare cirklar kring sanningen. Hans inledande schackrande med den egna "verkligheten" tiltar seendet på ett nyttigt störande vis. Det handlar självklart inte om hallucinatoriska fenomen som i [I]Matrix[/I], utan mer om en påminnelse om att psykets försvarsmekanismer kan skapa vilka vilda världar som helst. Och den levereras av ett gäng skådespelare som verkar vara födda till att spela Män. Framförallt framstående är Graham Greene, Hollywoods älsklingsindian som i sin roll som bas för ett skogshuggarläger har fått alla de bästa replikerna. Huvudrollsinnehavaren Nikolaj Coster Waldau (från [I]Nattvakten[/I]) får inte glömmas, han ger här en skön och sorgsen uppvisning av en passgångare som helt har inkarnerat Jantes lag.